Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 5-Kommentar: För mig är Riket mer en serie än en film, men eftersom den är med i boken ska den ses och det gör mig inget. Riket är en mästerlig blandning av olika grepp och historier. Jump cuts, svagt ljus och skakig kamera framkallar dokumentärkänsla medan grynig upplösning, dubbeltrippelexponeringar, dovljud, skrik och gråt bidrar till skräcken. Dialogen och handlingen på Rigshospitalet i Köpenhamn rullar igång som ett tungt ånglok, accelerar sakta, får upp bra fart och skenar på slutet in i ett klimax av hyperkomisk fars och absurd tragedi när Operation Morgonluft tas med byxorna nere. Och lokföraren på det här tåget heter Stig Helmer (Ernst-Hugo Järegård). Denna bistra, buttra överläkare som hatar Danmark och människorna där. Denna fega, ljugande, förfalskande gubbe. Jag älskar honom. Järegård lever ut replikerna, orden, situationerna - fyller dem så enkelt med trovärdighet, varje ord, varje rörelse. "Syster, syster, syster, syster". Utan Järegård hade Riket aldrig fungerat så bra som det gör - men så är både serien och rollen specialskriven för honom av von Trier. I mina ögon är Järegård i Riket en av världens bästa skådespelare och saknar helt motstycke i svensk film. Det känns som att han kan säga precis vad som helst och vara helt närmast kärnan i det. Underbara Järegård.
Riket växlar hela tiden mellan absurdism, humor och tragik. Klipp klipp klipp. Och emellanåt kommenteras skeendena av två diskare med Downs syndrom, som trots att de hela tiden befinner sig i diskrummet har bäst koll på vad som egentligen händer på sjukhuset. En av Rikets bästa repliker levereras av den manlige diskaren när jakten på ett dokument som visar på att Stig Helmer orsakat lilla Monas hjärnskada vid en operation intensifieras: "de har skurit i minnet och nu ska de ner i arkivet och leta".
Riket är fullspäckat av starka scener och grymma rollprestationer och känns bara i vissa småkorta partier lite överjobbat, men det är också skönt för andningen. Slutscenen när Lillebror föds är en riktig rökare. Med svaga dofter av Twin Peaks, hemlösa själar och rutten dansk byggherre bockar och bugar jag för Lasse och tackar för titten.
Av någon outgrundlig anledning är inte Riket 2 med i boken, och det är ännu märkligare än att Riket 1 är med.
Jimmys betyg: 5
Kommentar: Det är mitten av 1990-talet, seklets sista skälvande andetag, och vi sitter ihopträngda i min lilla lägenhet i Hallstahammar för att se något helt fantastiskt, något nytt, något skrämmande. Riket. Bara att serien utspelar sig på ett sjukhus, Rigshospitalet i Köpenhamn, är otroligt gastkramande. Långa kulvertar så långt under sjukhuset att de är närmare helvetet än dagsljuset, vita korridorer med död, smärta och lidande tatuerat i väggarna, vetenskap möter vidskeplighet, och mitt i allt detta tronar den framlidne Ernst-Hugo Järegård (må han vila frid) i rollen som överläkaren Stig-Helmer. Det var nog några av årtiondets mest intensiva tillfällen när vi bänkade oss framför de fyra avsnitten som sändes på tv. Nu har det återupprepats. Riket har återuppstått och Lars von Trier skrämmer åter igen skiten ur oss. Det här är bland det bästa jag har sett när det handlar om en vanvettig blandning av bisarr humor och verklig skräck. Men utan Ernst-Hugo, som är den nödvändiga kryddan, skulle Riket aldrig ha smakat så bra som den gör.
No comments:
Post a Comment