Filmen sågs på internet av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Burt Lancaster igen, men denna gång i hans första film, och jag tycker nog han blir bättre och bättre med sjunkande ålder (dock är han 33 år här i sin första film!). Alldeles nyss i Leoparden och lite innan dess i Härifrån Till Evigheten. I Hämnarna är han The Swede, vars förflutna hinner upp honom i en liten småstad, ett av alla ställen där han försökt hålla sig undan. Två granithårdkokta gangsters kommer in på en diner och ställer frågor, förväntar sig svar. The Swede blir varnad att han är eftersökt, men ligger nofucksgivenlugnt kvar i sängen och inväntar döden. Ungefär där inser jag att jag har läst novellen av Ernest Hemingway som filmen bygger på, läst den för länge sen, kanske i Italien, kanske i nån fjällstuga. Och ungefär där slutar väl likheterna med novellen, eftersom novellen slutar ungefär där. Men i filmen fortsätter upprullningen, nystandet i vad som har hänt, i form av utsökta flashbacks som inte alls kommer i kronologisk ordning och som därför påminner mig om Pulp Fiction som kom ca 50 år senare.
Ava Gardner som Kitty, en kattspindel i nätet som dricker mjölk och tassar från än den ena, än den andra, stryker medhårs och reser rygg. Edmond O´Brien som den milde men oh så intresserade försäkringsutredaren Jim Reardon, som är den som driver nystandet med händerna fulla av trådar och harpsjalen i innerfickan.
Hämnarna är svart och vit som en noirlykta i natten - ett rån i dagsljus i en enda fantastisk tagning från gata, upp till kontor och ner till gata igen, skott, flykt och försök till blåsningar i flera olika riktningar kumpanerna emellan. Ett finurligt pussel som kanske ibland är lite svårt att överblicka men när det är färdiglagt visar sig vara en av de bättre gangsterrullarna jag sett på väldigt länge.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Inledningsscenen känns omedelbart som en klassiker. De två gangstrarna som kommer in på dinern och letar efter The Swede. Intresset på helspänn. I tio minuter. Sen kastas vi runt bland diverse tillbakablickar som var och en är helt okej men vid en överblick är ganska röriga. Vems tillbakablickar är det vi följer? När i tid kommer dem? Hur hänger de ihop? Även i Citizen Kane var det flera personers tillbakablickar som bidrog till att lösa pusslet och gåtan men jag vill minnas att de kom i en någorlunda kronologisk ordning. I Pulp Fiction drog man dramaturgin ännu längre genom att kasta runt tillbakablickarna i en smart oordning och den är därför mer lik Hämnarna. Dock klarar Pulp Fiction sig genom ett fantastiskt manus och ett delikat bildspråk medan Hämnarna bara blir ett komplicerat pussel som får svårt att förklara sig. Men ändå. Det är stundtals väldigt spännande och för det mesta väldigt välspelat.
No comments:
Post a Comment