Filmen sågs på DVD av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och på fmovies av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Sista filmen på Styrsö, flytten går in till centrala Göteborg. Vad passar då bättre än en Buñuel, den sista av totalt nio som är med i boken?
Viridiana (Silvia Pinal) avbryter kortvarigt, tror hon, nunnestudierna för att åka och hälsa på sin uncle uppe i ensliga bergen. Där finns även en tjänarinna och hennes dotter som inledningsvis hoppar planterat rep under trädet. Med sig har Viridiana det lilla katolska resekittet bestående av kors i olika storlekar, en törnekrona och tre grova spikar i händelse av fästelse. På gården får hon snart lära sig att handmjölka, en motvillig spendragsdebut. Hon går i sömnen, bränner garn och lämnar askan efter detta på unclens säng. Askan som en symbol för ånger och död. ”Ångern är din, för att du ska bli nunna. Döden är min, gammal man.” tolkar unclen. Sen vill han gifta sig med henne, efter att han kvällen före hennes avresa bett henne klä sig i den brudklänning hans fru dog i på bröllopsnatten, i hans armar, av en hjärtattack. Lite creepy. Jag antar att han vill ha tillbaka det förflutna. Viridiana är inte helt med på dessa noter, utan vill åka tillbaka till klostret. Unclen ber sin tjänarinna spetsa Viridianas kaffe med nån form av sömnmedel, vilket hon gör av lojalitetsskäl. Unclen påbörjar utforskning av den törnrosasovande Viridiana; händer och läppar över hennes vita varelse, men hejdar sig och lämnar. Dagen efter ljuger han för henne och påstår att han ”gjort henne till sin medan hon sov”, och att hon därför inte kan återvända till klostret. Viridiana knäckt, såklart. Sedan berättar unclen att han ljugit. Se där, ett återtagande i all hast. Detta virrvarr av lögner, ånger och härskande. Viridiana gör som de flesta skulle gjort - hon sticker, svartklädd i en svart droska dragen av en svart häst. Kommer dock inte så långt, på väg ombord på bussen hinner beskedet ikapp henne; hon måste tillbaka till bergen, hennes uncle har hopprephängt sig i ett träd.
Här går filmen in i en lite ny riktning. Viridiana stannar på gården och öppnar vandrarhem slash stödboende för diverse utstötta. En vad jag förmodar utomäktenskaplig son till unclen dyker upp och flyttar in med sin fästmö. Det uppstår oundvikliga under -och överliggande spänningar mellan de olika intressen som finns på gården. Fest eller kolera? Unclens sons fästmö sjappar, sonen dras till tjänarinnan. Föräldrafritt på gården, då anordnas party med Sistamåltidentema, ackompanjerat av delar av Händels verk Messias. Viridiana med halvbror återvänder hem och hamnar i en ordentlig rävsax; brodern bakbunden och Viridiana på väg att bli våldtagen. Halvbrodern lyckas dock muta till sig en kumpan som slår ihjäl förgriparen. Lugnet sänker sig över gården, törnekronan bränns och popmusiken skvalar. Håret släpps ur sin knut och i sista scenen anas en kortspelstrekant mellan Viridiana, halvbrodern och tjänarinnan. Inga konstigheter.
Lite vemodigt att säga hej då till Buñuel, det är faktiskt mer än tio år sedan vi i detta projekt såg hans första film, och vår första film av honom, Den Andalusiska Hunden. Han är definitivt en av de filmskapare som jag tycker tar ut svängarna ordentligt och ibland kedjefångar mitt intresse, men oftast också gör att jag undrar vad fan det är jag tittar på. En kanske skulle se om Hunden så här tio år senare för att undersöka vad jag ser i den idag? Tror jag gör det.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Viridiana är Buñuels återkomst till Spanien som tackar honom genom att förbjuda den här filmen. Så kan det gå. Det är #metoo-varning (som i alla andra filmer) men också mustigt och ironiskt. Religionkritiskt, samhällskritiskt och kritiskt i största allmänhet. Viridiana är samtidigt surrealistisk och realistisk i sin dramaturgi. När Viridiana samvetsgrant öppnar upp det nyärvda godset för samhällets bottenskikt så brakar helvetet lös rent ut sagt. Det blir å vilket party för hela slanten och Viridiana överger sin gudsfruktighet och ägnar sig åt kortspel resten av livet. Amen.
No comments:
Post a Comment