Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Kommentar: Tre delar. Del 1: Arturo Xuncax (37 min). Guatemala. Inbördeskrig. Dimhöljda berg, ett pistolskott i luften. Ganska dystert. Kaffebönder på fälten, kaffebönder planerar möte. Arturo (Ernesto Gómez Cruz) förklarar läget för sin son Enrique (David Villalpando): "Någon måste ta fajten. Överallt är det samma sak. De rika ser oss bara som ett par armar som arbetar. De behandlar sina djur bättre än oss”. Dottern Rosa (Zaide Silvia Guiérrez) sneglar rådvillt in i mörkret, in i ovissheten, där de ”gamla systrarna” i andevärlden verkar hålla till - just nu bara tomt, svart. En militärvakt mutar en bonde för att få reda på var konspirationsmötet hålls. Slakten är nära förestående. Arturo kommer dit, det deklareras: ”Uppe i norr har även de fattigaste bilar. Allt är bra där, det ser man på tv”. Militärkonvoj närmar sig. Överfall, skottlossning, kaos. Enrique springer upp till mötesplatsen. Fars hatt på marken, fars avhuggna huvud i snara i träd. Massbegravning, uppgiven tyst bysorg. Enorma liljor på gravarna, människor stumma runtomkring. Processioner, parader, höga rangliga kors, tända ljus. Enrique och Rosa bestämmer sig för att lämna och ta vägen norrut. Hur ta sig över gränsen till Mexiko? ”Man behöver tur, pengar och guds beskydd”. Hur smälta in som mexikan? ”Mexikaner säger alltid ’fucking this, fucking that’”. Så låter en mexikan. ”Gränsen mellan USA och Mexiko är en krigszon”. Den repliken känns ju smått bekant just i dessa dagar av federal shutdown. Enrique och Rosa förbereder sig för avfärd med en hårt rullad sedelbunt och en tro på det goda livet i norr. ”Vi ska tjäna mycket pengar och skaffa allt vi vill ha. Och en dag ska vi återvända hit”. Rosa tänder ljus för mor, för far, för byn. Och plötsligt, där dyker de två systrarna från andevärlden upp, frågar nästan klagande: ”Rosa, vart ska du?”
Del 2: El Coyote (34 min). Mexiko. Blå himmel. Fluffiga moln. Vajande grönska. Fanfarer. Hoppfullt. Enrique och Rosa har tagit sig på stigar över bergen, får lift med lastbilschaufför som säger ”fuck” hela tiden. Humor. Sedan trång grön långfärdsbuss mot Tijuana där flyktingkommersen är i full gång. Löften om paradiset och ett fantastiskt och rikt liv. En guide tar dem med sig genom ett hål i staketet, nattetid. Vaktande patrullbilar åkande, smygande - precis som i början av filmen, bara annan makt. Guiden lurar dem (uppenbart) och överfaller dem i skogen, drar kniv för ynka dollar. Enrique och Rosa blir tagna av amerikansk border patrol, klarar sig ur knipan genom att säga ”fucking” några gånger vid förhörsbordet. Humor. Ny guide erbjuder tunnelkrypning för 100 dollar. De säljer mors silverhalsband för att få ihop pengarna. Genom tunneln, floder av råttor, stank och döda katter. Korsklippning patrullerande helikopter. Flykterna och övervakningen mer sofistikerad ju längre norrut, ju närmare paradiset. Till slut: ljuset i tunneln - och där: San Diego, Los Angeles, skyskrapor ljus trafik.
Del 3: The North (andra halvan av filmen). Los Angeles. Palmer i hård vind. Trafik. Lite molnigt. Elledningar. Motell. Realism. ”Hela nationalekonomin skulle kollapsa direkt om det inte vore för den billiga arbetskraften vi tar in”. Enrique och Rosa får bo i en närmast svinstia. Men ändå: WC och elektricitet - ingredienser i paradiset. Enrique försöker sig på diversejobbsbranschen, får akut instegsjobb som servitör på lyxrestaurang - en glimt av överflödet, det utlovade. Rosa får jobb som strykerska. De båda hankar sig fram, går på motsvarande SFI, språket är vägen in i arbete, integrationens assimileringens moder. Rosa får chansen hos en välbärgad dam, ska hjälpa henne med hushållet. Scenen med tvättmaskinen/torktumlaren kastar mig igenkänningshumoristiskt rakt in i den fordonsutbildning (X40) jag går för tillfället. Instruktören beskriver exempelvis elektricitetens väg genom fordonet, genom transformatorerna, omriktarna, strömriktarna, hjälpkraften, de olika knepen och knåpen, the do´s and don´ts. Rosa som en fågelholk där i tvättstugan i och med språkförbistringarna, men håller god min, hoppas förstå lite senare antar jag. Som jag, ofta, bara annat slags språk. Enrique blir befordrad, de skaffar bättre boende. Inget kan stoppa dem. Inget! Och så dyker den dinglande moroten upp framför Enrique: om han jobbar för den där kvinnan i Chicago är det lika med Green Card, lika med jobba och vistas lagligt. Han tackar nej, på grund av Rosa, kan inte lämna henne. Istället blir han angiven, myndigheterna kommer på besök, han tvingas fly, igen. Drömmer om hemma, om föräldrarna, om byn. Han bestämmer sig för att ta jobbet i Chicago. Rosa blir sjuk, läggs in, det är råttorna i tunneln som spökar. Enrique måste ändå dra, jobbet har blivit viktigare än familjen. Rosa förtvivlad, övergiven, lämnad. Då dyker han upp där ändå, Enrique. Han kunde inte lämna. Han säger: ”Det viktigaste är att inte ge upp”. Rosa dör där på sjukhuset. Enrique börjar om i näringskedjan, står på planen igen och jagar diversejobb. ”Välj mig, jag har starka armar”. Har lärt sig armbågarnas språk, tragglar vidare. Sista scenen ett avhugget huvud i snara i träd.
I svåra tider som dessa går mina tankar i första hand till Förtorkade Liv som vi såg för inte så jättelänge sedan.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den bedrägliga drömmen om ett bättre liv kontrasteras fint mot den fattiga verkligheten. Den exploaterade arbetskraften. Ekonomins beroende av klasskillnader. oavsett var man befinner sig. Den ständigt aktuella flykten. Syskonen från Guatemala som flyr mot den amerikanska drömmen. Nationsgränserna som både är imaginära och klart explicita. Den rika världens dubbla vänlighet. Laglig och ollagligt. Splittringen. Sorgen. Döden. Livet.
No comments:
Post a Comment