Filmen sågs på DVD av Jimmy på Apartamentos Caribe, Av V Centenario 3, i Playa de la Américas på Teneriffa och på Draken Film av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Kommentar: Med tanke på att det är färgfantomen Vittorio Storaro som fotat denna rulle känns det väl sådär att se den streamad på en dåsig laptopskärm. Saken blir inte så mycket bättre av att filmen är så högridderligt dubbad att det ibland ser ut som att de pratar bredvid mun. Skulle ju suttit på Draken i Göteborg, eller kanske nån megaduk i Italien, i det där Cinecittà i Rom, suttit där lite fascistiskt tillbakalutad och njutit av Storaros färgkompositioner, de uppfriskande, tiltade kameravinklarna, löven som blåser och ger eko in i (tydligen) Gudfadern Del II, Den Fjärde Mannen och Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel. Har försökt hitta lövblåsarscenen som ska finnas i Gudfadern, men lyckas inte. De två andra finns lättillgängliga.
Marcello (Jean-Louis Trintingant) verkar vilja vara fascist, eller i alla fall normal. Ingen annan verkar tycka att han är vare sig det ena eller det andra. På Draken Films hemsida, där jag streamade filmen, står det nåt i stil med att Marcello förväxlar normalitet med konformitet. Jag blir lite snurrig av alla ismer och teter. Inser att jag egentligen mest ser ”fascist” som ett skällsord från Italien, och att jag funderar på om det inte är fullkomligt normalt att vara konformist? Eller kanske ännu hellre att det är fullkomligt normalt att anse sig själv inte vara konformist, men att man är det? Filmen bygger på boken Il Conformista (på svenska Anpasslingen), och synonymer till anpassling är medlöpare, opportunist, kameleont, vindflöjel, etcetera. Konformism har synonymer som likformighet, likriktning och traditionstrohet. Ja, det är inte lätt.
Marcello får i uppdrag av OVRA (som verkar ha varit anti anti-fascism) att lönnmörda sin gamle anti-fascistiske professor som befinner sig i exil i Paris. I flashbacks från och med bilen som är på väg till mordet visas brottstycken ur Marcellos liv; hur han som pojke skjuter en övergreppsbenägen chaufför, hur han träffar sin fru, hur han hälsar på sin mamma i familjevillan och hur han hälsar på sin pappa på demensboendet. Tyvärr har jag lite svårigheter att hänga med helt och hållet var i kronologin man är, och dessutom försvinner textningen titt som tätt. Men fotot är fängslande och givetvis blir det spännande på slutet, och jag misstänker att det inte är Storaro som springer genom skogen med anti-stedicamen.
Mycket om ricinolja också. Verkar ha varit populärt som tortyrmetod att låta meningsmotståndare dricka stora mängder av det.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Årets första film är en visuell och psykologisk upplevelse utöver det vanliga. Det är verkligen inte helt lätt att hänga med i den icke-linjära intrigen där politik, psykologi och sexualitet vävs samman på ett estetiskt men samtidigt även lite grumligt sätt. Stilen, miljöerna och fotot tycks ibland överskugga intrigen och budskapet vilket gör det hela lite väl komplicerat. Ändå är Fascisten en fantastisk film som ger mig en stor filmupplevelse. Den ger mig helt nya perspektiv på fascismen och dess olika aktörer. Individualism, kollektivism, konformism, tradition - teman som tillsammans blandas in den eleganta berättelsen. Bravo Bertolucci!
No comments:
Post a Comment