Nr 650: Världsrymden Anfaller

Originaltitel: Invasion Of The Body Snatchers (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Riktigt obehagligt när staden Santa Mira infiltreras av utomjordingar i frökapslar. Det liksom lugna, knappt märkbara övertagandet av människorna och deras vardagssysslor; gräsklippandet, transporterna och socialiserandet - men helt utan känslor eller humöryttringar. Mentalt skumgummi. Och så den pyttelilla motståndsrörelsen bestående först av doktor Bennell och hans flickvän Becky, till sist bara av Bennell när Becky trots alla förmaningar somnat i grottan och vaknar upp som "en av dem”. Flykten på slutet är finemang; en galning på motorvägen skrikande och hojtande om rymdvarelser som tar över. Självfallet blir det psykakuten för honom, och ett lite mjäkigare slut än i remaken från 1973 som jag var tvungen att se. Den är faktiskt snäppet bättre än originalet vill jag tycka, och slutet, slutet. Donald Sutherland i en oförglömlig sista scen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den här måste ju ändå hamna på tio-i-topp av de mest märkliga titelöversättningarna. Titeln Världsrymden anfaller lovar ju onekligen en hel del. Trots (tack vare) avsaknad av attackerande aliens från yttre rymden så levererar filmen en spännande B-filmsaktig katastroffilm som fokuserar mer på det socialt skrämmande än det visuellt otäcka. Allt börjar med att doktor Bennell (Kevin McCarthy) svettig, trött och plågad försöker övertyga polisen om vad som håller på att hända i hans hemstad Santa Mira. Därefter berättas historien i ett retrospektiv - När Bennell kommer hem efter en läkarkongress så möts han av människor bekymrade över att deras närstående tycks vara förändrade. Känslokalla och likriktade. Efterhand förstår han (mycket hastigt och lustigt) att rymdvarelser har kommit till jorden för att i en ganska märklig biologisk process ta över människorna genom att odla klonade varelser som ser ut precis som de människor som tas över. Det kan endast göras när man sover. Tillsammans med flickvännen Becky (Dana Wynter) försöker han fly med halva staden hack i häl. Upplägget är oerhört tacksamt och i dåtidens kommunisträdsla så är jag helt med på filmens skrämmande budskap. Utan närmare efterforskning så är jag övertygad om att det måste ha gjorts remakes av den här filmen.  Och även om just den här dramatiseringen är lite platt så gillar jag formen.