Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.
Kommentar: Chris Marker har vi träffat förut, då med hans halvtimmeslånga stillbildskomposition Terassen. Sans Soleil både påminner och skiljer sig åt från den filmen. Likheten är berättarrösten, behandlingen av minnet, och en känsla av att Marker ger fullständigt fan i konventionell dramaturgi. Underbart, och där slutar kanske likheterna. Sans Soleil är rörlig, tre gånger så lång som Terassen, den är i färg (16 mm) och känns inte lika dystopisk. Essäfilm står det på några ställen. Ett svårdefinierbart begrepp, som de flesta begrepp, och jag hittar avhandlingar i ämnet, hundra sidor långa. Det är i alla fall fråga om en film som inte är den mest lättsmälta jag ätit. Varje bild och textrad är vid en första anblick ditkastad som på måfå, det känns spretigt och osammanhängande. Första gången jag såg den var jag nere på 3, kanske 3+. Jag fattade liksom ingenting, inte mycket i alla fall. Dock fanns det något nästan hypnotiskt i formuleringarna och bildsekvenserna. Nu har jag sett om den flera gånger och för varje gång växer den, utvidgar sig inåt i mig. Det är nästan så att man behöver stanna upp vid många av formuleringarna för att verkligen ge dem tid att sjunka in, att försöka förstå dem. Som med den här i början (min fria översättning): ”Jag kommer att ha ägnat mitt liv åt att försöka förstå minnandets funktion, som inte är motsatsen till glömmande, utan snarare dess innersta kontur. Vi minns inte. Vi återskapar minnet, mycket som historien återskapas. Hur kan man minnas törst?”. Som jag tolkar det; man kan inte minnas törst utan att bli törstig.
En kvinna läser upp brev från en jordenruntresande. Han besöker Japan, Guinea-Bissau, Kap Verde, Island, San Fransisco och Paris. Efter alla hans resor runt globen är det banala det enda som numera intresserar honom. Till bilder av färjesovande japaner, marknadsbesökande afrikaner, rymdfärja, skjuten giraff, tv-spelstvättade filmklipp, tåg, katter och ugglor filosoferar brevskrivaren kring riter, minnets konstruktion och om det överhuvudtaget finns, krig, kolonialisering, sociala skillnader och emuer på Mauritius. Ett helt avsnitt ägnas åt filmen Studie I Brott och den svindlande tidsspiralen. Tv-spelstvätten kallas för Zonen efter filmen Stalker, och Marlon Brando citeras ur Apocalypse. Hela Sans Soleil är en mästerlig sammanställning av klipp från flera olika filmare och situationer, även om merparten verkar vara filmad av Marker själv. Det här är definitivt en av de mer intressanta filmer jag har stött på i projektet - den hamnar lätt på tio i topp. Men som med viss poesi behövs läsas flera gånger innan den landar rätt, behöver denna rulle mycket tid och flera omtittningar. Inte mig emot, när jag har sett den fyra gånger till är jag säkert uppe på en rak 5:a.
Filmtiteln kommer från den ryske kompositören Musorgskijs sångcykel ”Sunless” från 1874. Musorgskij har vi - utan min blankaste aning - stött på flera gånger i projektet då hans musik finns med i så olika filmer som Trollkarlen Från Oz, Fantasia och Natural Born Killers.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Allt hänger ihop. Allt löses upp. I Sans Soleil utforskas människans samlade erfarenheter, de kollektiva men individuella minnena. Återskapade förnimmelser. Det är en resa till det innersta. Och det yttersta. Boken säger att den är som "dikt som man skulle kunna hitta i en tidsmaskin". Underbart beskrivet. Lika intressant som svår. Lika hypnotisk som obegriplig. Varje textrad, varje observation är en egen berättelse. Sans Soleil kräver flera flera omtittningar för att lager för lager komma in kärnan. Vad den nu är? Snarare är det nog det omvända egentligen. Lager på lager läggs på varandra och bildar det vi kallar mänsklighet. Utforskande och filosofisk.
No comments:
Post a Comment