Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Kommentar: Romantisk och sentimental spökrulle som sträcker sig över ett helt vuxenliv. Lucy (Gene Tierny) är änka sedan ett år och flyttar sorgeklädd och tillsammans med sin dotter och deras hembiträde in i ett hus vid havet där förre numera döde ägaren - sjökaptenen Daniel Gregg (Rex Harrison) - går igen för fulla segel. Han vill inte ha några simpla landkrabbor boende i huset utan har för avsikt att det ska användas som pensionärshem för gamla sjöfarare. Hur det ska gå till, med tanke på att Gregg är ett spöke och inte har skrivit något testamente, känns en smula oklart. Lucy låter sig inte skrämmas iväg och får till slut Greggs välsignelse att bo kvar. När Lucy hamnar i ekonomisk knipa får spökkaptenen en snilleblixt: vi skriver en bok om mitt liv! Både för att lösa Lucys ekonomiska bekymmer, men också för att Gregg vill få allmänheten att förstå vad sjömän utsätter sig för, så att ”vanligt folk” kan leva goda liv. Nåväl, Gregg dikterar och Lucy skriver på maskin. Och det verkar vara ett brutalt och ärligt språk det handlar om. Gregg har levt ett mansliv och är inte rädd för att berätta om det. På ett ställe tvekar Lucy inför att skriva ett verkar det som explicit ord i ett verkar det som intimt sammanhang. Efter lite diskussion med och påtryckningar från kaptenen skriver hon till slut ordet som har fyra bokstäver, men man får aldrig höra eller se vilket ordet är. Det första jag tänkte på var ”fuck”. Efter lite googlande visar det sig att det finns en hel del diskussioner kring just denna scen; allt ifrån att det inte var ett ord som användes vid denna tid (början av 1900-talet), via tanken att det är filmskaparens avsikt att lämna detta lilla utrymme fritt för tolkning eftersom det kommer att fyllas med olika ord beroende på vem som tittar och vid vilken tidpunkt i historien, till att det inte spelar någon som helst roll vad Lucy skriver, låt det vara. Hursomhelst filmens mest intressanta och oväntade scen enligt mig. En annan scen som jag grottat ner mig lite i är när Lucy och Gregg står och beundrar utsikten och husets läge och atmosfär. Lucy säger något i stil med att det är som en dikt, varpå Gregg högtidligt reciterar några rader ur ett poem. Lucy pinpointar författaren direkt som John Keats och Gregg nickar belåtet och upplyser om diktens namn: ”The nightingale”. Det visar sig vid mina efterforskningar att dikten heter Ode to a Nightingale och förmodligen är skriven på våren 1819, alltså åtminstone 80 år innan Gregg och Lucy står och hänförs av havet, himlen, ljuset. Keats dog väldigt ung i tuberkulos, bara 25 år gammal, och verkar ha seglat upp som nån form av favoritskald i åtminstone England vid tiden för när denna filmen utspelar sig. Vart vill jag komma med detta? Ingen aning egentligen, men det kändes bara spontant som lite märkligt att Gregg ger ifrån sig några rader ur en relativt lång dikt, och att Lucy på volley klacksparkar ur sig upphovsmannen. Jag försöker sätta mig själv i situationen. Jag dör, blir ett spöke, ett lokförarspöke som hemsöker nåt kanske jämtländskt lokstall som byggts om till bostad. In flyttar en kvinna med barn och rutavdragsgill städhjälp nån gång i veckan. Vi får kontakt, jag och kvinnan. Hon är yngre än vad jag är, låt säga att hon är mellan 25-30 år. En sensommarkväll står vi vid före detta inkörsporten för stora dieselmaskiner, numera terass och framtida umgängesyta för lokalförening mot urbana normer. Vi står och beundrar fjällen, de av exempelvis Wilhelm Peterson-Berger så älskade fjällen. Numera får man väl ändå säga i Jämtland världsberömde kompositören Peterson-Berger dog 1942 och jag börjar nu fundera lite på vad jag ska nynna på för att fylla i och förstärka känslan av samhörighet, samförstånd och ett slags högre naturligt tillstånd mig och kvinnan emellan. Intåg i Sommarhagen blir alltför genant och förutsägbart. Vid Frösö Kyrka kan slå fel i dessa sekulära tider, vad vill jag antyda med den melodin i det här sammanhanget kan kvinnan undra, med all rätt. Nej, det får bli en liten passage ur andra akten av Arnljot, och efter att ha visslat och hummat en liten stund tittar kvinnan på mig och nickar långsamt innan blicken återigen sveper ut över Järpströmmen. ”WP-B”, säger hon och jag vet att hon vet att jag vet.
Lucy och Gregg verkar inse att de fallit för varandra, och att det är en omöjlig situation. Du måste träffa andra män, i verkliga livet, säger Gregg till Lucy. Det gör hon, och då blir Gregg så svartsjuk och ohjälpligt nedstämd att han drar sig undan permanent och dessutom ordnar det så fiffigt att Lucy inte kommer ihåg att hon ens har träffat honom, allt har varit en dröm. Boken om Greggs liv, Blood and Swash, blir som förväntat men fortfarande oklart varför en kioskvältare. Lucys nye snubbe visar sig redan ha fru och barn i London, och det är inte första gången han jonglerar med för många bollar. Karma is a bitch visar det sig långt senare, då han blir lämnad av sin fru och ends up skallig, fet och alkoholiserad. Lucy tröttnar på relationer och ägnar resten av sitt liv åt långa strand -och bergspromenader. Med grått hår sitter hon på ålderns höst i favoritfåtöljen med ett glas varm mjölk. Dottern är gift och har barn, som också har fått barn. Dags att stämpla ut, och när glaset faller ur handen dyker Gregg upp igen och lotsar den nu unga igen Lucy ut genom dörren, in i ett ljus av förmodar jag evig lycka och glädje.
En anmärkningsvärt bra grej med filmen tycker jag är att det inte läggs något som helst krut på att specialeffektivisera Gregg som spöke. Inget blubblubbljud med honom i bild, inga stjärnstoffsramar. Han förankras tidigt och stabilt som ett spöke och bara Lucy (och dottern Anna visar det sig senare) kan se honom, för att han väljer att det är så det ska vara. Sen är det helt självklart för tittaren att det är så det ligger till. Enkelt och rakt. Bara en gång tror jag mig se att han fejdas ut ur bild, när han försvinner ur Lucys levande liv, men det köper jag rakt av. Gillar den där typen av historier när livet liksom levs uppskjutet, som i väntan på något som gått förlorat. Man nästan skjuter minnet framför sig, tar sig inte förbi. Sisyfos goes bowling down memory lane.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Änkan Lucy gör slut med sin döde mans familj och tar dotter, hund och husa till havet där de hyr ett hus. De gick ändå inte riktigt ihop, Lucy och svärmor, verkar det som. Huset visar sig vara hemsökt men det kittlar bara Lucys nyfikenhet så hon slår till ändå. Det dröjer inte länge förrän den bortgångne sjökaptenen Gregg visar sig för henne. Han är barsk, otrevlig, och burdus. Lucy är charmerande och envis och fram växer naturligtvis en djup vänskap mellan dem, kanske är det kärlek? Det är ju omöjligt och helt otänkbart som alla förstår så Lucy träffar en annan man och Gregg blir vansinnigt svartsjuk. Så svartsjuk så han helt enkelt försvinner från Lucy, går under jorden eller vad man ska säga och till råga på allt raderar han sig själv ur hennes minne. Lucys nya lismande friare visar sig vara en gift skitstövel vilket man hade kunnat ana. Ett helt liv går därefter sin gilla gång och Lucy verkar nöjd och tillfreds med sitt singelliv tills det är dags att lämna jordelivet. Vem står då där och väntar på henne? Gissa tre gånger.
Den här filmen skulle vid den första anblicken kunna avfärdas som sentimental smörja, romantiskt dravel, men vid närmare eftertanke så finns det riktigt fina kvaliteter med den här filmen. Trots den romantiska sentimentaliteten så är den enkel, rak och ärlig. Tillsammans med Bernard Hermanns fantastiska musik, känslosam och stämningshöjande, och Charles Langs skarpa foto så växer berättelsen till något som trots sin lekfullhet faktiskt känns intressant. Det förvånar mig inte ett ögonblick att filmen fick en populär uppföljande teveserie på 60-talet för i spöket och mrs Muirs relation finns det naturligtvis massvis att ösa ur.
No comments:
Post a Comment