Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Småsvart mollstämt om professor Rath (Emil Jannings) som till vardags följer klockan noga och undervisar unga män på gymnasiet. En dag upptäcker han att ynglingarna har kort med vågade motiv; en liten souvenir från kabaréklubben Den Blå Ängeln där Lola-Lola (Marlene Dietrich) underhåller stadens främst män. Rath beger sig till klubben i studiesyfte, men finner sig snart halsöverhuvud förälskad i Lola-Lola. Nu är det dags att leva livet, verkar Rath tänka, säger upp sig från sin lärartjänst och drar ut på vägarna med sin nyvunna kärlek. Dock går affärerna inte ihop och Rath får till sist agera clown i både relationen och showen när de är på återbesök i den gamla hemstaden. Detta finner inte Lola-Lola särdeles attraktivt, varpå hon byter ut Rath mot en ny partner. Tyngd, över -och uppgiven släpar sig Rath mitt i natten tillbaka till sin trygga kateder på gymnasiet, där han helt sonika avlider, sittande och omfamnande den gamla bänken. Oerhört vemodigt, oerhört oroligt och tragiskt. Oerhört vackert.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Josef von Sternberg gör här en expressionistisk berättelse om mänskligt förfall med ingen mindre än Marlene Dietrich i huvudrollen som vuxenartisten Lola Lola. På skumma bakgator och i trånga gränder uppträder hon på tvivelaktiga barer och lockar till sig män i alla samhällsskikt, bland annat gymnasiets unga manliga studenter. När deras lärare Immanuel Rath (Emil Jannings) upptäcker detta besöker han Den Blå Ängeln och lockas själv av den förföriska Lola. De gifter sig och det blir början på en resa i dekadens och förfall. I sin blinda kärlek till Lola förnedrar han sig själv som clown och när de efter en turné återkommer till hans hemstad är han blott en skugga av sitt forna jag. Det finns vissa likheter med Pandoras Ask men där Lulus självdestruktiva beteende också blir hennes egen olycka så är det Lolas självmedvetenhet och arrogans som får henne att lyckas. När professor Rath, eller Unrat (skräp) som eleverna kallar honom, i sin förtvivlan tar sig in på sin gamla arbetsplats och faller ihop över katedern så är hopplösheten ett faktum. Och på något sätt är det både rörande och vackert att se.
No comments:
Post a Comment