Filmen sågs på DVD hos Frida på Skiljegränd 4 i Östersund.
Kommentar: "Hello Chas". "Goodbye Ferrari". Den hastiga korsklippningen i början lägger ribban för temperaturen i den här filmen. Det gäller att hänga med, i alla fall försöka hänga med. Det är så tätt, så tätt. Klippen, replikerna, syftningarna, mellanhavandena. Inte en ruta i onödan känns det som. Och det är ju oerhört jobbigt, påfrestande, utmanande. Men detta är en film som måste ses flera gånger. Som vissa dikter behöver läsas flera gånger, låtar behöver lyssnas på flera gånger, böcker behöver läsas flera gånger, innan man får grepp om dem. Innan man hittar nyckeln, till första rummet, till andra, till huset. Första delen av Performance är en hårdnackad gangsterskildring med råsex, indrivning, rättsprocess och hotelser. När Chas (James Fox) på flykt undan sina kumpaner tar steget in i 81 Powis Square byter han namn till Johnny Dean och filmen byter värld. Där inne pågår avslappnade trepartsbad, värmeljust triangelsex och olika former av dörröppnande injektioner, alltsomoftast med håret utsläppt. Dessutom rantar en liten barnbetjänt runt och tar ockerpriser för sina tjänster. "Till vänster", som Chas uttrycker det. Turner (Mick Jagger) försöker borra sig in i Chas huvud med hjälp av svampar, på jakt efter sin förlorade demon. En fantastisk musikvideo dyker upp, långt före MTV. Slutet är minst sagt mystiskt. Vem är i vems huvud egentligen? Och vem sitter i bilen? Jag bollas mellan full igenkänning till total alienering. Gött. Spegelbilder, ofta väldigt snyggt använda, berikar filmen rakt igenom. Och så dessa återkommande blinkningar till den argentinske författaren Borges. Det måste jag gräva mer i. Ofta tänker jag, efter att vi har sett en film, att "denna vill jag se igen". Men till Performance vet jag att jag måste återvända. Som att det finns så enormt mycket mer att upptäcka och försöka förstå. Helt solklart att den här är med i boken. En av de mer självklara så här långt i projektet. Vi ses igen Chas!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Chas (James Fox) är en iskall machoindrivare i East London med maffialiknande och extremt förödmjukande metoder. Efter att han blir ovän med sin chef Harry kring ett uppdrag som urartar så bestämmer han sig för att fly landet. I väntan på falskt pass hyr han ett rum hos den excentriske rockstjärnan Turner (Mick Jagger) och hans två älskarinnor Pherber (Anita Pellenberg) och Lucy (Michelle Breton). I sällskapet finns även barnbetjänten Lorraine som är lika udda som fantastisk. Sällskapet ägnar sig åt sex, droger och kvasiintellektuellt knarkfilosoferande om konst, sexualitet och identiteter, allt förstärkt av ett suddigt foto. Machomannen Chas förändras och slutscenen när Harry och hans kumpaner hittar honom och kör iväg så vet vi inte vad som har hänt och vad vi egentligen har sett. Performance är en unik film i både handling, regi, foto och klippning och har blivit föremål för mängder av samtal och spekulationer. I början känns den hysteriska klippningen onödig och obekväm men efterhand känns det bara självklart. Performance är en experimentell undergroundfilm som balanserar mellan stor konst och performativ provokation. Jag har inte bestämt mig åt vilket håll jag lutar men klart är att det var en alldeles särskild upplevelse att se den här filmen. Den film som kommer omedelbart efter denna i boken är Rolling Stones-rockumentären Gimme Shelter från samma år som Performance. Den blir kul att se.
No comments:
Post a Comment