Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Någon gång i mitten på 1700-talet satt i Cambridge en engelsk professor, Thomas Grey, och knåpade på en dikt. Det blev en ganska lång bit, och författaren gav den namnet Elegy Written in a Country Churchyard. I nionde versen skrev han: "The paths of glory lead but to the grave". I månaden september under det allra sista året på 1800-talet föddes i Siena, Italien, av två amerikanska föräldrar en liten gosse vid namn Humphrey Cobb, som sexton år senare skulle ta värvning i den kanadensiska armén under första världskriget. Jag antar att det är hans upplevelser där som ligger till grund för romanen Paths of glory som han publicerade 1935. Namnet till den boken togs från ovan nämnda dikt av Grey. Ganska långt efter andra världskrigets slut, när 50-talet börjar närma sig 60, är en 29-årig herre vid namn Stanley Kubrick i full färd med att regissera några smått fenomenala slagfältsscener med hjälp av sex kameror, massor av statister och en man vid Kirk Douglas i huvudrollen. Detta svartvita, lite bergmanska obducerande av vilka vansinniga företeelser krig för med sig var länge förbjudet att visas i Frankrike. Vem vill vara den som skjuter på sina egna? Den som avrättar några enstaka för att hålla massan i schack? Vem vill se den spegelbilden av sig själv? På slutet svänger det dock tyvärr inte alls när en ung tysk kvinna, Christiane Susanne Harlan, som lite senare i riktiga livet kommer gifta sig med Kubrick, sjunger så att hela mobbmassan tystnar i tårar. Jag har inte läst boken, men jag kan föreställa mig att om den scenen är med där så kommer den nog mer till sin rätt i skrift än vad den gör i bild. De levde lyckliga tillsammans sen, Stanley och Christiane. I fyrtio år. Sen dog Stanley. Och nyss kollade vi på hans film, i det här projektet som vi har rullat på med i åtta år nu.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Det är inte första krigsfilmen signerad Kubrick vi ser. Däremot är det en av hans första krigsfilmer. Och definitivt en av hans bästa. På ett sakligt och kyligt sätt skildrar han en avrättning av tre franska soldater under första världskriget. Några maktfullkomliga och korrupta generaler tvingar ut ett kompani på ett omöjligt uppdrag att inta ett tyskt område. När det visar sig att soldaterna retirerar så anklagas de för feghet och några väljs ut att ställas inför krigsrätt. Kirk Douglas spelar överste Dax, en idealistisk man med rättspatos som bestämmer sig för att försvara dessa soldater. Rättegången blir ett rättsligt fiasko och för att statuera exempel döms soldaterna till döden. Scenen när de ställs upp inför sina egna soldaters gevärsmynningar är briljant. Fullständigt osentimentalt och fantastiskt obehagligt. Slutet däremot, när Dax soldater hånar en tillfångatagen tysk flicka (Susanne Christian, sedermera fru Kubrick) för att strax därefter gripas av hennes melankoliska sång, är taffligt och enkelt. Filmens absoluta styrka, förutom några fantastiska scener i skyttegraven och vid avrättningen, är att den tvingar åskådaren i en position och känsla av maktlöshet och frustration. Bra där Kubrick!
No comments:
Post a Comment