Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Kommentar: Svartvit öppning i november 1918. Lee Marvin är en amerikansk soldat som inte tror ett ögonblick på sin tyske fiende som kommer fram ur skuggorna med händerna i vädret och påstår att (första) världskriget är slut. Marvin sticker ihjäl honom med kniv i enda åsyn av Jesus i trä på ett kors med myror krypande i ögonen. Marvin återvänder halvnöjd till sitt läger där han får reda på att kriget faktiskt är slut sedan fyra timmar. Oops. Men vad gör det, när soldater dödar, men inte mördar; enligt alla sidor av konflikten.
Hopp fram till färgfilm och Algeriet i november 1942. Andra världskriget är i full gång och Marvin är nu sergeant i 1:a infanteridivisionen, även kallad ”The Big Red One” (efter den röda ettan på axelmärket). Han basar över i synnerhet fyra infanterister, varav en är ingen mindre än Luke Skywalker (Mark Hamill) som spelar Griff med tecknarambitioner. Han dyker liksom upp i den här rullen mitt i Star Wars-hysterin. Fantastiskt oväntat, och intressant att jag nästan måste meditera bort att han inte är Skywalker, och att han inte kan ta fram ett lasersvärd. Går liksom knappt att bortse från. Den i krigsfilmer obligatoriska berättarrösten tillhör Zab (Robert Carradine) och han lotsar filmen igenom. Övriga två är Vinci (Bobby Di Cicco) och Johnson (Kelly Ward). Dessa fem på äventyr får jag följa genom olika delar av kriget. Från Algeriet till Tunis, till Sicilien, till England, till Normandie i Frankrike och D-day (18 år senare öppnar Rädda Menige Ryan med 24 minuter härifrån), till Belgien, till Tyskland och slutligen Tjeckoslovakien och fritagningen av koncentrationslägret Falkenau. På slutet gör Marvin en favorit i repris och sticker ner en uppgiven tysk några timmar efter krigsslutet, men denna gång verkar det som att offret kommer överleva, med bistånd från motståndarna givetvis.
Det finns flera minnesvärda scener i filmen, minnesvärda av olika skäl. Ofta tycker jag det är fantastiskt foto av Adam Greenberg (Terminator och Terminator 2 - Domedagen), ett liksom krispigt Vilda Westernfoto fast i krigsmiljö. Stenhårda, intensiva närblickar, ögon som sett allt och lite till. Scenerna vid landstigningen på Ohama Beach känns verkliga, med betoning på känns. Bakhållet vid Jesusstatyn tycker jag är grymt välgjord; krypande och svettigt viskande. Den kalibrerade skjutningen vid övertagandet av vad det nu är - ett pansarfordon, ett bandfordon, en stridsvagn? - är klockrent effektiv. Några snabba i rätt tid och sen är det över, och de sicilianska liarna faller tungt i tyskt kött. The showdown på mentalsjukhuset är obehagligt bra, särskilt när en av patienterna pepprar med ett fullskratt, och majblommestriderna på slutet i Falkenau är liksom färgglatt tragiska. Skywalker tömmer ett och ett halvt magasin i en gömd motståndare. Som en metronom i ruinerna där. Ibland blir det närmast patetiskt, som när Marvin kastar iväg en bortsprängd testikel (inte hans egen) med typ orden: ”du har en kvar, don´t worry”. Eller förlossningen i pansarvagnen med gynupphängda ben i patronbälten och ”pussy, pussy” (push, push) från den assisterande soldaten. Har dock inga som helst tvivel kring att jargongen i de här miljöerna var, och kanske är, tjugo resor värre. Så vad gör regissören Samuel Fuller? Gestaltar hur det var, hur han upplevde det? Ingen aning, jag var inte där. Men det var tydligen Fuller - som vi tidigare hälsat på i Ficktjuven och Shock Corridor. Han tjänstgjorde själv i The Big Red One och hans egna erfarenheter verkar ligga till grund för filmen. Det verkar dessutom finnas en halvtimmeslång rackare som heter Falkenau, The Impossible med material som Fuller själv spelade in under kriget. Den måste jag se. Och så känns det, att den här rullen gjorde mig nyfiken på att förstå mer, se mer om kriget. Jag har ingen aning om hur nära eller långt ifrån den ligger historien, men den gjorde i alla fall att jag tyckte mig få en bättre övergreppsbild av kronologin. Det var spännande och medryckande och det är ju ett gott betyg, i alla fall ibland.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Efter att jag hade sett filmen var jag nere på en rak tvåa. Jag tyckte den innehöll alltför många tveksamheter i flera delar - skådespel, narrativ och engagemang. Jag fick känslan av att filmen inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara. Dråplig komedi eller episkt krigsdrama? Det störde mig mycket. Nu en tid efteråt måste jag ändå säga att det kanske är en av de främsta kvaliteterna med Big Red One - Attackdivisionen - att den inte faller i förutsägbarhetens frestelse utan skapar något överraskande och absurt. Kanske som kriget verkligen var. Det vet jag inget om. Det finns dessutom en hel del minnesvärda scener - slutscenerna, förlossningen, bakhållen, landstigningen. - men jag har ändå lite svårt att helt komma överens med filmen. Lite för friskt vågat helt enkelt.
No comments:
Post a Comment