Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Känslan av att sitta i en bil, vrida om startnyckeln och mötas av ett rosslande, ett trögt hostande. Hålla nyckeln i tändningsläget alltför länge, tills tuggandet börjar kännas oroande - detta kan aldrig vara bra för bilen, för motorn. Man pumpar lite försiktigt på gaspedalen, säger lågt till utrymmet mellan ratten och vindrutan: "kom igen nu då". Plötsligt kommer ett litet liv, en liten gnista antänder bränslet, man fylls av hopp - kanske kommer jag snart rulla på vägarna med radion i öronen, på väg mot vart jag nu är på väg. Men så dör motorn igen. Kvävs liksom av gasandet. Så känns den här filmen. Långa sjok av så utdragna och fattiga scener, dialoger och skämt att tanken surnar ihop alldeles. Och så glimmar det till, hastigt, men lika hastigt är energin borta igen. Det finns några roliga sekvenser, uttryck, och det tidstypiska med faktiskt videoband är ju kul i sig. Jack Nicholson sitter och äger bara genom att synas. Det som bland annat gnager lite så här dagen efter, fortfarande gnager, är den där grejen med att det bara fanns en kamera i intervjun där Tom (William Hurt) gråter i takt med intervjuoffret. "Och?" tänker jag, jag tänker det hela tiden. Man använder alltså ett medium, filmen, för att försöka problematisera hur nyhetsredigering går till? Alltså filmen, som i de allra flesta fall består av just klippta scener, för att åstadkomma reaktioner, situationer och så vidare. Använder filmen för att visa att det klipps i film, typ. Jag får det inte att gå ihop, det blir så oerhört platt. Moral, äckelmoral med sniffvänligt klister. Sju(!) Oscarsnomineringar!? Ingen vinst. Soppatorsk.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: James L. Brooks gör en film som är väldigt långt ifrån den fina Ömhetsbevis som vi såg för fem år sedan. Den här romantiska komedin är varken särskilt romantisk eller komisk. Och jag är ändå inte säker på att det hade hjälpt. Det finns två scener som jag minns särskilt; Videokassettscenen sticker ut och är faktiskt rätt underhållande. Likaså scenen när den kärlekskranke Aaron Altman (Albert Brooks) super till i vardagsrummet medan den neurotiska producenten Jane Craig (Holly Hunter) supportar det självgode nyhetsankaret Tom Grunick (William Hurt) när han gör sin TV-debut på bolaget. Skarpt fångat, den bjuder till och med på ett litet skratt. Jack Nicholsons anlete ankrar upp filmen till åtminstone en måttlig nivå men tyvärr är det inte så mycket mer.
No comments:
Post a Comment