Filmen sågs av Jimmy på Bluray på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på datorn på tåget mellan Östersund och Stockholm.
Kommentar: Sam (Jonathan Pryce) är en desillusionerad byråkrat som drömmer att han flyger, och om en kvinna. Terrordåd är en lika självklar del av vardagen som ansiktslyftningar och exklusiv purémat. Barn leker hardcoreversioner av tjuv och polis och sätter eld på Sams Mr Beanbil. En krossad insekt orsakar ett typografiskt fel som resulterar i att en oskyldig familjefar, Archibald Buttle, brutalt tas in till förhör på Informationsministeriet, där han avlider under oklara omständigheter. Buttle har dock en check på 31 dollar att casha in, men eftersom han är död får Sam i uppdrag att hitta hans fru för att ge henne pengarna. Väl i hennes lägenhet visar det sig att kvinnan i drömmen, Jill (Kim Greist), bor i lägenheten ovanför. Sam försöker få information om Jill, men hennes fil är hemligstämplad, och enda sättet för Sam att komma runt säkerhetsskyddet är att gå med på den befordran han egentligen inte vill ha, men som hans plastikopererade mamma har fixat åt honom.
Entré De Niro, en heating engineer vid namn Archibald Tuttle, som med kirurgisk precision opererar bland slangtarmar och blåshjärtan i Sams VVS-system. Tuttle är den som egentligen är eftersökt av ministeriet, och nu börjar en kamp mot klockan för att, ja vad då? Rentvå Jill från diverse misstankar. Märkligt. Det är i alla fall spännande. Vem kan man lita på? Ingen, är nog den bästa strategin. Meddelanderör tjuvkopplas så att cylindrarna loopar, vilket snart leder till en systemkollaps med dokumentregn som följd. En underbar bild av byråkratins rundgångar. På slutet spränger Sam hela ministeriet i luften och det totalitära arkivet blåses ut och ner regnar papper, papper, papper som fastnar, kletar sig fast på hela De Niro, som ett blankettklister, ett formulärlim. Därefter en skön blinkning till Pansarkryssaren Potemkin när en liten slangvagn kör ut för en trappa och följs upp av soldater på rad som marscherar och skjuter.
Sam går på begravning, faller genom kistan och räddas av Jill med pansarvagnen. De åker bort från reklamskyltarnas instängande murar, ut i bergochdallandskapet där de börjar om vid en liten bäck, pittoreskt och gemytligt. Men då visar sig allt vara en illusion!
Brazil är en julsaga deluxe, en retrofuturistisk exceldystopi, en svartkomisk, hypertekonologisk och drömsk kärleksthriller - späckad med sylvasst cyniska repliker, ofta levererade av barn. Jag skrattar lågintensivt, nästan kucklande genom hela filmen. Även om den är i längsta laget är det en hisnande resa hela vägen. Loved it!
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Terry Gilliams dystopiska framtidssaga spelades in 1984 och likhet med George Orwells scifi-roman utspelar den sig i en förtryckarstat någon gång under ett odefinierbart 1900-tal. Här finns element från det sena århundradets maxade plastikhysteri mixat med fascistisk militärideologi, amerikansk efterkrigsparanoia och brittisk superbyråkrati. Det är gött på nåt sätt och även om jag tappar fotfästet redan från början och får svårt att hitta en väg in igen så njuter jag av det svarta och bisarra. Bara att soundtracket utgörs av låten "Aquarela do Brasil" i karnevalsk sambatakt är lika oförstående som underbart. Filmen präglas av en brutal fantasi men jag upplever lite för mycket fars emellanåt och tyvärr är den alldeles för lång. Där hade jag nog gärna sett att bolaget universal kanske hade stått på sig i konflikten med Gilliam. Jag misstänker dock att den får ett högre betyg om jag ser om den. Vilket jag antagligen kommer göra någon gång.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Terry Gilliams dystopiska framtidssaga spelades in 1984 och likhet med George Orwells scifi-roman utspelar den sig i en förtryckarstat någon gång under ett odefinierbart 1900-tal. Här finns element från det sena århundradets maxade plastikhysteri mixat med fascistisk militärideologi, amerikansk efterkrigsparanoia och brittisk superbyråkrati. Det är gött på nåt sätt och även om jag tappar fotfästet redan från början och får svårt att hitta en väg in igen så njuter jag av det svarta och bisarra. Bara att soundtracket utgörs av låten "Aquarela do Brasil" i karnevalsk sambatakt är lika oförstående som underbart. Filmen präglas av en brutal fantasi men jag upplever lite för mycket fars emellanåt och tyvärr är den alldeles för lång. Där hade jag nog gärna sett att bolaget universal kanske hade stått på sig i konflikten med Gilliam. Jag misstänker dock att den får ett högre betyg om jag ser om den. Vilket jag antagligen kommer göra någon gång.
No comments:
Post a Comment