Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 5-
Kommentar: Universums riktning är erosion. Det ständigt pågående, aldrig upphörande sönderfallet. Sisyfos går sandgrop och det grävs för glatta livet, för överlevnad. Mannen som likt en insekt blir nedlockad i gropen, till den ofrivilliga meningslösheten. Kvinnan som behöver hjälp med skyfflandet, annars begravs huset, det är bara att hugga i, stegen är uppdragen. Oerhört svartvitt och tätt och kornigt, som en extended version av Wicked Game med Chris Isaak och Helena Christensen. De omgivande pådrivande byborna, ritualerna, tvånget, plikten och fortplantningen in i de skiftande dynerna. På slutet dyker valfriheten upp som en liten lök på laxen. Äh, jag stannar här och gräver vidare.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Känner mig generös idag. 4+ är ett bra betyg med tanke på att många av nattscenerna var av så dålig kvalitet att jag fick gissa mig till vad som hände. Men bortsett från det så är Hiroshi Teshigaharas existensiella berättelse ett litet mästerverk. En klaustrofobisk marsdröm som hittar den perfekta balansen mellan dröm och verklighet, eller mellan realism och metafor om man så vill. En insektsamlare (Eiji Okada) gör en studieresa till ett avlägset ökenlandskap men missar hemresan. Istället blir han erbjuden att övernatta hos en kvinna (Kyoko Kishida) vars hus ligger i botten av en sanddyn. På morgonen efter är stegen som han kom nerför borta och han blir informerad av byborna om att han måste stanna och hjälpa kvinnan att skotta undan den ständigt rinnande sanden. Den ensamma kvinnan behöver en man i huset. Mannen försöker göra några misslyckade försök att fly men med tiden tycks han mer och mer acceptera sin situation. När kvinnan blir gravid och byborna tar henne till läkaren så finns en möjlighet för honom att lämna sin situation. Det gör han inte. Det fins naturligtvis solklara referenser till myten om Sisyfos, ett meningslöst arbete som aldrig tar slut, men filmen kan även ses som kommentar till familjelivet som en källa till både fångenskap eller frigörelse beroende på hur man ser det. Det är såna här tillfällen som gör att man överhuvudtaget håller ut i detta projekt.
No comments:
Post a Comment