Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Manila, Filippinerna. Unge fiskaren Júlio kommer från ön in till stora stan för att leta rätt på sin flickvän Ligaya som blivit ditlockad av den feta mrs Cruz med erbjudande om jobb och utbildning. Dock har hon försvunnit och slutat svara på brev. Júlio tar jobb i byggbranschen där tugget handlar om drömmar om ett bättre liv, pesos och hur djävlig arbetsledningen är. Universellt, så att säga. Det är lönedumpning, marknadsprutning och hushållsekonomisk minimalism. Júlio lokaliserar en plats där Ligaya möjligen kan finnas, hos kinamannen, och inväntar rätt tillfälle. Under tiden centrifugerar han runt i olika mer eller mindre smickrande miljöer; kåkstad, prostitution, bygge. Till slut hittar han Ligaya och blir varse att hon är kinamannens sexslav, och att hon har fött hans barn. Inga dunderupplyftande nyheter direkt, men de båda planerar flykt natten därpå. Ligaya dyker aldrig upp och Júlio får reda på att hon är död. Bara att ställa in stacken. Júlio knackar på hos kinamannen, får ut honom i ljuset och hugger ihjäl honom med en mejsel. Hugger ganska ordentligt, och blir därefter jagad in i en gränd av en ilsken mobb. Stilla slutbild på en skräckslagen Júliomun. Ständigt dessa lyckliga slut.
Kanske den första filmen från Filippinerna vi ser i projektet? Kanske första film från Filippinerna jag ser nånsin? Intressanta miljöer och rättframt fokus på vad ska man säga, socioekonomiska faktorer, arbetsmiljö, myndighetsbrutalitet och sexmarknadens tillgång och efterfrågan. Och Tom Jones i en juke box. Men inte så gripande, nåt i nerven som saknas. Lite märkligt, men som vanligt och mer och mer tror jag det handlar mest om dagsformen. Vad för slags film är jag som mest mottaglig för just idag? När och hur bestämmer jag mig för vad jag ska tycka om filmen? Vad grundar sig detta på? Jag har ju inga kriterier, inga verktyg, varje ny film blir ett nytt hjul. Både befriande och begränsande.
Kanske den första filmen från Filippinerna vi ser i projektet? Kanske första film från Filippinerna jag ser nånsin? Intressanta miljöer och rättframt fokus på vad ska man säga, socioekonomiska faktorer, arbetsmiljö, myndighetsbrutalitet och sexmarknadens tillgång och efterfrågan. Och Tom Jones i en juke box. Men inte så gripande, nåt i nerven som saknas. Lite märkligt, men som vanligt och mer och mer tror jag det handlar mest om dagsformen. Vad för slags film är jag som mest mottaglig för just idag? När och hur bestämmer jag mig för vad jag ska tycka om filmen? Vad grundar sig detta på? Jag har ju inga kriterier, inga verktyg, varje ny film blir ett nytt hjul. Både befriande och begränsande.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Filippinskt sjuttiotal. Det liknar väl vilket sjuttiotal som helst. Antar jag. De flesta minnen jag har av sjuttiotalet har jag sett på rörlig bild så vad vet jag egentligen. Men färgerna, miljöerna, stilen bekräftar min bild. Det finns tydliga konfliktytor, igenkännande och universella. Fattig pojke från landet söker lyckan i stan. Sliter på byggen som skulle stängas omedelbums om Arbetsmiljöverket blev informerade. Identitetssökande ungdomar. Prostituerade män. Och så kärleken. Pojkens long lost love som försvann från idyllen på landet för ett bättre (läs sämre) liv i stan. Hans besatta sökande. Misstankarna som bekräftas. Allt skildras ärligt och brutalt där stadens hårdhet förstärks genom det skarpa och skärande ljudet. Och så den syntiga västernmusiken som övertydligt förstärker spänningen. De homoerotiska inslagen känns vågade på ett lite tafatt och blygt sätt. Filmen har en skön mix av spanska, engelska och kinesiska som gör att jag måste kolla upp Filippinernas historia. Blev inte så värst klokare. Manila är antagligen mitt första möte med Filippinsk film s.k. filifilm (Nä, det sista hittade jag på.) Det var hur som helst ett fint möte och en intressant överraskning.
No comments:
Post a Comment