Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Kommentar: Yasujirō Ozus sista film i både sitt eget liv och vårt projekt innehåller samma grundingredienser som de två tidigare filmer vi sett, Ukigusa (Floating Weeds) och Föräldrarna. Låg och stilla kameraplacering (tatamiskott), familjeliv och varm sake. I varsamt tempo och utan krusiduller behandlas generationsskifte, änkemannaliv och den svåra frågan om när man ska gifta sig och med vem. En hel del supande på restaurang, och en hel del upprepande av frågor och svar. Makligt, lite höstpromenad längs nån strand med händerna i fickorna. En sak som verkar typisk för Ozus berättarstil är när det i filmen är giftermål på gång - då visas korta förberedelser, för att i nästa scen visa hemkomst från bröllop och allt är klart. Inga grandiosa krankameror eller utsmyckade processer. Små, men pricksäkra gester i Agfacolor. Livet flyter på med det livet har att erbjuda, och på nåt lite märkligt vis blir det ganska fängslande, om än inte lika superbt som i de två föregående filmerna jag nämner ovan. Arigato.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Tack Ozu för det du har gett mig och filmhistorien. Men i din sista film får du tyvärr inte till det lika bra som i de övriga vi har sett. Stilen känns igen och jag gillar den. Väldigt mycket. Låg tyngdpunkt. Stilla kamera. Färgerna. Interiörerna. Men historien, nja, den fångar mig helt enkelt inte på samma sätt som exempelvis Föräldrarna. Det är döttrar som ska gifta sig, barn som ska lämna hemmet. Å, hur ska nu männen, änklingarna, fäderna, klara sig. Jag antar att det är tankar och känslor som är fullkomligt självklara och naturliga för många människor men jag kan liksom inte riktigt relatera. Det ältas och det sups en hel del bland gubbarna. Det kan jag däremot relatera till. Och visst, det är jävligt tjusigt och melankoliskt. Detaljerna är utsökta. Skådespeleriet är fint. Äh, den får ett extra plus i kanten ändå. Det är ju ändå Ozu.
No comments:
Post a Comment