Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Storkgatan 4 D i Göteborg.
Kommentar: I blandade sekvenser - svartvita, i färg, i slowmotion - tar den gode Tarkovsky med mig på en fragmentarisk korrespondens med det förflutna. Minnet som en snabbt försvinnande imfläck på en fönsterruta mot barndomen, uppväxten. Dröm/mardrömsbilder. De ofta långa smygande tagningarna, ibland befinner jag mig mitt i en oljemålning för att hastigt kastas in i ett svartvitt fotografi. Bakgrundsstrofer skrivna och upplästa av regissörens far. Inomhusregn, som i Stalker. Och så den fantastiska scenen med kvinnan svävande över sängen. Han är fan inte lätt att kolla på, Andrei, och man måste nog vara lite på svårmodigt humör för att hamna rätt, och idag var jag kanske på sådant humör. Idag?
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Episk, personlig och drömsk. Så beskriver filmaren Brakhage (Dog Star Man) Tarkovskijs filmkonst. Jag skulle vilja lägga till sinnlig, svår och modig. Svårmodig som Robert säger. Och just där någonstans, som linjerna i en sprucken spegel, förenas dessa drag och fram träder ett alldeles eget rum. Ett rum där dröm och verklighet, dåtid och nutid, sanning och lögn både smälter samman och separeras på samma gång. Han är krävande, det måste erkännas, och han gör knappast några behagliga feel good-filmer. Men om jag släpper garden, ger upp konventioner och förväntningar så drabbar denna film mig. Och det är fint.
No comments:
Post a Comment