Sunday, November 29, 2009

Nr 163: Freaks

Originaltitel: Freaks (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Alléstigen 7A i Västerås.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Ja, jösses. En av de märkligaste filmerna jag sett. Återigen ett flashbackgrepp - och den här gången är återkomsten på slutet en riktig pärla. Men förutom det underhållande och fascinerande i att helt hämningslöst få titta på olika varelser med fysiska defekter är det bara två partier jag tycker är något att ha. Det första är middagen med initieringsramsan och dans på bordet. En underbar vrängare i att acceptera den normala som nu blivit onormal. Det andra är slutet när vagnen vält och freaksen i regnig lervälling attackerar Cleopatra och Hercules med olika vapen. Ett kravlande, sörjigt fältslag på normalitetens bakgård. Till sist hade jag gärna sett orginalslutet som bland annat ska innehålla en kastrerad Hercules som sjunger falsett. Oh lala.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Freaks är en av de mest originella filmer jag fått äran att se. Det hela utspelar sig på en circus sideshow med ett brett klientel, med allt från de "onormala" dvärgarna Hans och Frieda, den skäggiga damen, den mänskliga torson, de siamesiska tvillingarna till de "normala" Hercules, starke mannen, och trapetsdansösen Cleopatra. Filmen kretsar kring ett iscensatt äktenskap mellan dvärgen Hans och Cleopatra för att hon och hennes älskare Hercules ska kunna lägga vantarna på dvärgens arv. Den ständiga konflikten mellan det normala och det onormala är det genomgående temat i filmen. Fascinationen över det udda, det bisarra och det onormala har upptagit människor i alla tider och regissören Tod Browning har gjort ett avantgardistiskt drama kring detta med verkligt missbildade skådespelare i huvudrollerna. Sättet att visa upp dessa freaks på film är också ett intressant grepp för att visa på hur samhällets udda människor har hängts ut som både underhållningsobjekt såväl som skräckexempel. En av de mest fantastiska scener i filmen är den kombinerade bröllopsmiddagen och initieringsriten som återkommer i Ramones låt Pinhead 1977 - Gabba Gabba, we accept you, we accept you, one of us.

1 comment:

TSorensen said...

Få instruktører havde så meget facination og kærlighed til de aparte som Tod Browning. Hans yndlings skuespiller var Lon Chaney (som skulle have spillet Dracula, men blev syg og døde).
Jeg ville også gerne have set den originale slut scene. Det lyder ret fantastisk!