Filmen sågs på Blockbuster av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Oglamorös 16millimeterskornig roadmovie. Diffusa och lite trögtänkta Wanda (Barbara Loden) lämnar man och barn och ger sig ut på vägarna. Ligger med främlingar, hookar upp med shady barrånare, som efter många mil utökar till bankrånare. Tankarna går självfallet till Bonnie Och Clyde. Och till Natural Born Killers. Och det lite obegripliga barnlämnandet i början får mig att tänka på barnlämnandet på slutet i Paris, Texas. Och jag tänker på Funny Games när bankdirektören med familj binds. Men framförallt tänker jag på Sombre och den obehagliga naturellnerven som fanns i den. Jag upplever inte att filmen Wanda känns särskilt naturlig eller autentisk, och det ska enligt de flesta taggarna vara den stora grejen med filmen. Jag tänker att ingredienserna, eller kanske mer medlen för filmen ger den alla förutsättningar för att kunna kännas mer naturlig; skakiga 16mm-kameran, långsamma handlingen, frånvaron av egentliga förklaringar till beteenden. Men det jag tycker står mest i vägen är dialogen. Kanske är det mesta improviserat, och kanske är det därför jag inte tycker att det funkar. Upplever att det inte finns något initiativ mellan replikanterna. Att alla inblandade liksom väntar på att den andre eller tredje ska driva, ta nästa steg. Känslan av att befinna sig i ett tidigt repetitionsskede och dra igenom för att lära känna texten, pröva tajming och tonfall. Hamna fel och rätta till, glömma och påminnas, slipa. Långt kvar till följsam och trovärdigt samtal. Detta menar jag alltså som en teknisk, eller hantverksmässig grej, inte som att det skulle vara "avsiktligt" för att skapa en ambivalent stämning mellan personerna, även om det förmodligen är tanken. Tycker helt enkelt att det misslyckas där. Men scenerna där bankrånet rekognoceras är bra, effektivt klippta och lite spännande till och med. Fantastiskt att Wanda kör vilse med blivande flyktbilen och får fråga polisen efter vägen till banken som ska rånas.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: 2010 restaurerades denna independentrulle, den enda film som regissören och skådespelaren Barbara Loden hann göra innan hon dog i fucking cancer. Mycket tråkigt. Det hade varit kul att se hur hon hade utvecklats som regissör om hon hade fått möjlighet. Loden spelar Wanda, en apatisk mamma som lämnar barn och man och stålindustrin i Pennsylvania för ett liv on the road. Hon slår följe med mr Dennis, en osympatisk och nyckfull småtjuv som avancerar till stortjuv, i en sjaskig stöldturné. Även om Wanda är både drömmande, naiv och bekräftelsesökande så är hon samtidigt ett unikum av helt oförstående handlingar. Hennes sätt att lämna sitt liv, henne underkastelse och närmast resignation för sitt eget öde varken förklaras eller kommenteras. Det skaver en del men samtidigt är det något som gör henne mänsklig, kanske inte särskilt autentisk men ändå någon jag känner starkt för. Hela filmen är liksom trött, sorglig och uppgiven och den förtvivlade slutbilden slår hårt i magen.
No comments:
Post a Comment