Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Kommentar: Regisserad Beatlemania, på väg från Liverpool till London för tv-spelning. Det är mycket spring, jage, dans, bus, dryga kommentarer och nyfikna utflykter. Och en väldans massa Beatleslåtar - gärna samma låtar flera gånger, lite som Simon and Garfunkels soundtrack till Mandomsprovet. Jag tycker om musiken, men jag ser inte hur filmen kompletterar, lyfter eller sänker den. I de flesta fall känns det bara som att "nu stoppar vi in en låt och låter Beatlarna jagas av fans eller poliser". Och i de fall Beatles står på scen är det väldigt illa synkade och enformiga musikvideor som bjuds. Det finns några lustiga scener och uttryck, men over all får den här rullen gärna ta vägen ut i soptunnan , via scengolvets fallucka. No! No! No!
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Någon beskrev den här filmen som "popfilmernas Citizen Kane". Jösses. Man häpnar ju. Andra säger att Yeah! Yeah! Yeah! förändrade musikfilmen för all framtid. Jag måste ju naturligtvis då fråga hur musikfilmen såg ut innan den här filmen. Betlarna spelar sig själva under en dag i en popstjärnas liv med intervjuer, jagande fans, dryga TV-producenter och naturligtvis den efterlängtade spelningen i TVs prime time med skrikande fans. Allt kryddat med en engelsk humor som tyvärr är av den mossigare varianten. Låtarna håller men filmen är lite väl ostämd för min smak.
No comments:
Post a Comment