Nr 145: Cykeltjuven

Originaltitel: Ladri di biciclette (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En av världens bästa filmer står det på omslaget. Det håller jag inte med om. Jag förstår inte storheten, även om jag tycker bra om filmen. Lite Chaplin i neorealspeed. En man i Rom, Antonio, blir med jobb som affischuppklistrare (Rita Hayworth gör come back efter Mulholland Drive) efter två års väntan, men blir av med cykeln redan första dagen. Antonio och hans son Bruno tar upp jakten på tjuven och besöker en mängd olika samhällsplatser; polisstation, marknad, kyrka, restaurang, spågumma, fotbollsstadion, cykeltävling och säkert några fler miljöer. Hela tiden omringade av ett storstadsmyller av människor, bilar, spårvagnar, broar och vatten. Efter att förgäves ha försökt få tag på tjuv och cykel ser Antonio ingen annan utväg än att själv stjäla en cykel. Cirkeln är sluten.
Lille Bruno är charmig rakt igenom (uppfiskad ur slummen och gjorde sen filmkarriär), Antonios brännande ansikte passar utmärkt i svartvitt, särskilt i de lite hunddystra ögonblicken. Pantsättningen av lakanen i början doftar gullig desperation och jag funderar på vad de tyska unga männen i regnet betyder? Är det Nazi som trampar in över den italienska ungdomen? De Sica ska bli ett sant nöje att utforska vidare.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En liten italiensk godbit. Ett neorealistiskt drama som emellanåt nästan doftar lite stumfilmskomik. Utomordentliga skådespelare, hämtade direkt från gatan. Scener så så realistiskt skildrade att man kunde tro att de nästan gjordes på plats, skarpt dokumentära i sin komposition. Efterforskningar visar att så även var fallet. Lille Bruno blir exempelvis nästan överkörd av en bil i en scen, helt oplanerade situationer som ger filmen den nerv som håller intresset uppe. Jag gillar också att den är så koncentrerad i sin handling. Cykeltjuven utspelar sig i princip under en dag där far och son söker genom Roms alla tänkbara miljöer efter den person som stulit den, för brödfödan, så viktiga cykeln. Möjligen är en del scener lite väl utdragna, jag tror att filmen hade vunnit på att koncentreras ytterligare, låt oss säga en nedbantning till en knapp timme. Om man får lämna en rekommendation så här 60 år senare. Filmen fick dock en Oscar för bästa utländska film. Säkert helt rätt beslut.