Nr 141: Serpico

Originaltitel: Serpico (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Al Pacino ger oss en nyutexaminerad polis som odlar skägg, låter hairet hanga down och verkar ha en garderob större än drottningens. Dessutom vägrar han ta emot de mutor som är oljan i maskineriet i alla New Yorks olika polisdistrikt. Om detta tycker inte de andra poliserna, och inte heller cheferna eller borgmästaren. Det är en ensam mans hårda väg och kamp mot en kompakt korruption. Några sköna underligheter: ofta sitter ett helt koppel poliser och bara hänger på sina skrivbord när Pacino kommer in i rummet och vill prata med antingen den ena eller den andra i enrum. Jobbar de inte? Ingen? När den våldtagna kvinnan får lämna ett första förhör är det hur mycket folk som helst i rummet, däribland en av de misstänkta! Täthet på bekostnad av trovärdighet. Al Pacino är ibland helt fantastisk, särskilt i de scener när frustrationen kokar över och särskilt i scenen när han häktar italienaren och bankar stolen i golvet en, två, tre gånger. Sen skriver han rapport. Till sist blir han skjuten och flyttar till Schweiz. Det grekiskviolinska soundtracket överraskar både med hur det faktiskt låter, men också när det faktiskt dyker upp, ibland ganska rejält off side. Inte helt väldoserat enligt mitt tycke, jag hade hellre sett en film helt utan musik. Jag tror absolut den här rullen hade klarat det. Men Pacinos dominans är vad jag får med mig. En omutbar gigant i startgroparna.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Serpico (Al Pacino) är hippiepolis i ett New York där vartenda polisdistrikt är korrumperat. Han låter hår och skägg växa och har en ny härligt färgsprakande och 70-talsinspirerad outfit för varje scen. Friskt och upplyftande i en film som annars är allvarligare än allvarligast. Serpico vägrar konsekvent att ta emot mutor och blir mer och mer obekväm för sina kollegor. Det blir tätare och tätare och spänningen stiger mer och mer mot det oudvikliga slutet - som också är början på filmen. Ett smart grepp som har funkat i andra filmer och som även funkar här. Utan Pacino hade filmen blivit ett medelmåttigt polisdrama, hans prestationer och och förmåga att vara trovärdig trots outfiten är beundransvärd. Det märkligaste i Serpico är soundtracket - genom hela filmen snurrar Mikis Theoderakis sydeuropeiska bozouki som ett konstant frågetecken.