Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: En film om tortyr, som i sig är tortyr. Hota mig med att jag måste se den igen och jag kommer berätta vad du vill. 4 och en halv timme automateldspepprande av som det känns som tusentals olika talking heads, korsklippta med varandra i olika tid och rum på olika språk med olika kvalitet. Det handlar om Barbie. Vem? Klaus Barbie. Ok, never heard of, förrän nu. Säger väl i och för sig mer om mig än om filmen. Det finns säkert en struktur, typ från oskyldigt beskedlig barndom via ideologiskt vägval till andravärldskrigsövergrepp och slutligen rättegång och livstidsdom efter 40 år på fri fot under cover som nån Altmann. Stör mig också på att filmskaparen/intervjuaren vid säkert ett tjog tillfällen går in och lägger orden i munnen på dem han intervjuar. Dirigerar liksom. Fint slut dock med överlevande barnet som nu är vuxet och återvänder till det hem hon bortfördes från av SS. Filmen Natt Och Dimma figurerar också. Den tyckte jag bättre om.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: "When he was sober he was a great teacher". Bruna trådar som spinner kors och tvärs över både tid och plats, mellan offer, vittnen, händelser, källor. Tydligen ska vi få en bild av den mytiske never-heard-of-nazisten Klaus Barbie, vem han var och varför. Redan innan första timmen är över är jag tappad. Och då är det nästan fyra timmar kvar. Här finns inte alls samma engagerande eller känslomässiga dramaturgi som i Shoah, inte i närheten av stringensen eller värdigheten. Visst är det ett medvetet val att inte skildra någonting av Förintelsen eller ens miljöerna i bild men det kräver därför, i mitt tycke, ett mycket mer effektivt nyttjande av berättelserna. Här hoppas det hit och dit och det är mängder av personer som ska säga sitt. Det blir otillgänglighet och fruktansvärt tråkigt. Jag ser hellre nio timmar Shoah när helst ni önskar än står ut med denna igen.
No comments:
Post a Comment