Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i rummet San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 3+Kommentar: Ett solbländande foto - svartvitt för att kapa produktionskostnaderna. Det ser helt livsfarligt ut när Bora Boraborna springer omkring i vattnet bland stenar och åker vattenrutschkana i de små paradisfallen. Men de har roligt; de busar och älskas och skrattar. Matahi och Reri kommer extra bra överens. Sen kommer båten med överhuvudet Hitu som håller rådslag och ger beskedet att Reri utsetts till något slags gudsbiträde, för att hon är så vacker. Detta uppdrag innebär att hon blir Tabu - ingen får röra henne eller ens titta längtande efter henne. Den som så gör bestraffas med döden. Matahi fritar Reri och tillsammans flyr de till en annan ö där kineserna gör bra bisniss på champagne och båtbiljetter. Matahi skriver under varenda krognota som läggs framför honom - han har ingen som helst koll på vad det här med pengar och betalning innebär. Notorna läggs på hög medan Matahi gör karriär som pärldykare. Till slut kommer Hitu ikapp dem och ger en frist på tre dagar - Reri ska följa med hem, annars dör Matahi. När Matahi ska köpa båtbiljetter till sig själv och reri lägger kineserna fram alla notor och kräver betalning av dem innan Matahi får köpa biljetter. Matahi dyker på det farligaste stället i havet och hittar en gigantisk pärla som kan betala igen hela skulden. Men Matahi kommer lite försent. Hitu har fått vind i seglen och drar iväg över havet med Reri. Matahi tar upp jakten och lyckas simma ikapp båten och få tag på ett rep. Hitu skär dock av repet, lämnar Matahi i vågorna och glider bort i horisonten. Matahi kämpar in i det sista med allt svagare simtag. Till sist försvinner han under ytan.
Academy Awardvinnande foto av Floyd Crosby. Hela Hollywoodteamet skickades hem och ersattes av lokalbefolkning som fick lära sig spela in film. Kärlek på liv och död. Slutscenen helt fantastisk i all sin tragik
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Regissören F.W. Murnau har vi haft nöjet att stifta bekantskap med tidigare, då i den expressionistiska Nosferatu från 1922. Tabu är hans sista film och har inte många likheter med vampyrfilmen tio år tidigare. Det som ändå är det typiskt expressionistiska och till viss del även det tyska romantiska i Tabu är de heroiska poserna, men också den ödesmättade tonen i såväl berättelse som komposition. I övrigt är Tabu en helt annan film än Nosferatu. Inspelningen i Söderhavet med oprofessionella skådespelare ger en nästan dokumentär känsla i vissa av scenerna och den enkla, hedoniska kärleksberättelsen är nästan Hollywoodaktig i sin framtoning. Det finns något vackert i Tabu, fotot är intimt och spännande och slutscenen närmast ett tragiskt mästerverk. Ändå kan inte hjälpa att finns något kolonialistiskt obekvämt över filmen. Kuriosa: Murnau dog en vecka förrän filmens premiär i New York. Så kan det gå.
No comments:
Post a Comment