Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa Val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Fargo, den falsksanna historien om hur ekonomisk skämsel leder till kidnappning (med snygga passningar till både Broken Blossoms - Körkarlen - The Shining och Psycho) leder till lösesumma leder till polismord leder till fadersmord leder till mord i en väldig massa kategorier leder till frimärksavslutning i sängen.
Med en unik känsla för lågtempererad svarthumor berättar bröderna Coen en tragikomisk saga där de små detaljerna får möjlighet att breda ut sig över hela bilden. Öppnabildörrsplinget - bara det värt en Oscar. "Yjaah"-svar med samtidig huvudnickning. Norm sonofaGunderson. Kidnapparna med horor - klipp till tvtitt. Scenen med mannen som kontaktat polisen med sina misstankar om att mördarna kan befinna sig i en närbelägen stuga. Dock känns sidohistorien med psyksjuke Mike som en darling de borde dödat. När alla andra trådar korsar varandra finvävt är Mikehistorien en fristående sketch som inte lagrats helt förtjusande; lite fuktskadad kork i den flaskan.
Stormare och Buscemi passar varandra perfekt som tyst vs kolerisk kidnappare, Frances McDormand är delikat i rollen som stålsnut med dagisleende, men min favorit är utan tvekan William H. Macy som den implosionsfrustrerade bilförsäljaren som med förhalanden, lögner och desperata planer krampaktigt håller kvar i den tunna tråd som räddar honom från avgrundsfallet. Året efter gjorde han rollen som Little Bill i Boogie Nights som jag tycker påminner en hel del om den i Fargo.
Fargo känns på sina bästa ställen stillsamt intensiv och kliniskt träffsäker. På sina sämsta ställen kan scenerna kännas en aning utdragna, några scener till och med onödiga. Men en grym film är det. Yjaa!
Med en unik känsla för lågtempererad svarthumor berättar bröderna Coen en tragikomisk saga där de små detaljerna får möjlighet att breda ut sig över hela bilden. Öppnabildörrsplinget - bara det värt en Oscar. "Yjaah"-svar med samtidig huvudnickning. Norm sonofaGunderson. Kidnapparna med horor - klipp till tvtitt. Scenen med mannen som kontaktat polisen med sina misstankar om att mördarna kan befinna sig i en närbelägen stuga. Dock känns sidohistorien med psyksjuke Mike som en darling de borde dödat. När alla andra trådar korsar varandra finvävt är Mikehistorien en fristående sketch som inte lagrats helt förtjusande; lite fuktskadad kork i den flaskan.
Stormare och Buscemi passar varandra perfekt som tyst vs kolerisk kidnappare, Frances McDormand är delikat i rollen som stålsnut med dagisleende, men min favorit är utan tvekan William H. Macy som den implosionsfrustrerade bilförsäljaren som med förhalanden, lögner och desperata planer krampaktigt håller kvar i den tunna tråd som räddar honom från avgrundsfallet. Året efter gjorde han rollen som Little Bill i Boogie Nights som jag tycker påminner en hel del om den i Fargo.
Fargo känns på sina bästa ställen stillsamt intensiv och kliniskt träffsäker. På sina sämsta ställen kan scenerna kännas en aning utdragna, några scener till och med onödiga. Men en grym film är det. Yjaa!
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Bröderna Coen har ett väldigt tilltalande berättarspråk - försiktigt vilsamt, ödemättande och provocerande på samma gång. Det skapar en sublim humor som liksom ligger och sjuder genom hela filmen. Det är en modern och vansinnigt intelligent film som utspelas i Minnesotas bistra och snöiga miljö där ett bedrägeri leder till ett uppgjort kidnappardrama som leder till ett trippelmord som ska lösas av den höggravida konstapeln Marge Gunderson (Frances McDormand). Det morbida morddramat utgör en skön kontrast mot den varma anständighet som skildras genom inte minst konstapel Gunderson. Coens karaktärer är minnesvärda och underhållande, banala och enkla men även slipade och absurda karikatyrer som är saknar motstycke i andra filmer. McDormand, William H. Macy och Steve Buscemi är filmens fixstjärnor. Yjaah!
No comments:
Post a Comment