Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.
Roberts betyg: 2+Kommentar: Vilken underlig rackare. Jag är helt inne på att den ska vara med i boken, men jag tycker inte särskilt mycket om den. Röster i bakgrunden; dialoger som kompar de väldigt stillsamma bilderna av en kvinna och en, två, tre, fyra män som rör sig i exklusiva miljöer. Som målade tavelporträtt som vaknat ur vintersömnen och slumrar omkring i ett vakuum av ingenting. Ibland väldigt vackra bilder, ofta med en rökstrimma i kanten - från en rökelse, en cigarett, ett ljus - och särskilt spegelbilderna ger behagligt djup. Det är därför den får ett plus i kanten, men det räcker inte i två timmar. Av den konkreta handlingen, om det finns någon, fattar jag ingenting. Det poetiska språket i dialogen med frågor och svar påminner mig om diskarna i källaren i Riket. Det känns som att det är viktigt, men jag förstår det inte, jag känner mig lite pantad. Alldeles för många gånger slås jag av att jag sitter och kollar på en Dressmanreklam. I slow motion. Tack, men nej tack.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Ett långt och långsamt sömnpiller som ändå fascinerar på nåt obeskrivligt sätt. Marguerite Duras mest kända film skildrar en fransk ambassad i Calcutta med ett osammanhängande och förskjutet bild- och ljudspår. Hela tiden finns känslan av att allt som händer i filmen händer någon annanstans, utanför bildrutan, eller redan har hänt, någon annanstans, någon annan gång. Kvar finns bara en hopplös sorg som darrar av psykisk anspänning och karaktärerna rör sig som spöken, skuggor från det förgångna, i samma rum och trädgård utan att egentligen komma någonstans. Carlos dÁlessios svala bossa-muzak blir en kontrapunkt till berättardialogerna och interiörbilderna. Duras använde samma musik till uppföljaren året efter. Det känns inte som att jag kommer att se den.
No comments:
Post a Comment