Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Fritz Lang goes to Hollywood. Mörkrets mästare, Expressionisten från Wien, Mannen som kunde tala med skuggor. Den här rullen är påpassligt nog fotad av en annan ljus- och skuggmästarLang, nämligen Charles Lang, men de båda är inte släkt alls.
Polishämnaren är en paradoxalt nog rå men samtidigt hårdkokt krimrulle. Rå i bemärkelsen cigarettglödstortyr, sprängning av oskyldig fru, hett kaffe slängt i ansiktet och några ordentliga käftsmällsbataljer. Hårdkokt i bemärkelsen huvudperson (Bannion) som inte väjer för nåt, inte för chefernas varningar om suspension, inte för gangsterledarens delegerade telefonhot, inte för politikernas makt, inte för fara för eget liv. Det enda som får honom att mjukna lite är dottern, den lilla Joyce. Bannion ska ta reda på vad som egentligen ligger bakom kollegans självmord. Det visar sig ligga mutor i mossen och änkan till självskjutaren sitter på bevismaterial i form av brev i bankfack. Politiker, polischefer, gangsterbossar. Alla vill ha lugn och ro inför kommande val, men inte Bannion, han vill reda ut nystanet. Han far fram som en illbatting och det mesta i kvinnoväg som han kommer i kontakt med dör: frun sprängs, vittnet på baren torteras och dumpas på en landsväg, änkan till självskjutaren skjuts och hon som skjuter änkan till självskjutaren skjuts. Men allt klaras upp som tur är, och Bannion kan återgå till normal arbetslunk.
Några långa fina rörelsetagningar, utmanande med tortyr, kaffe och fru bilbomb, bra tempo och en ordentlig dos korruption.
Slutrepliken är fin: ”Håll kaffet varmt, Hugo”.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En i mängden gangsterfilmer i noirtema skulle man kanske kunna säga. Man skulle också kunna säga att Fritz Lang verkligen kliver fram ur skuggorna och ger genren nytt ljus. Och nytt mörker. För här är det råare och grymmare än vad vi vanligtvis är vana vid. Samtidigt finns genrens alla ingredienser där som sig bör. Allt är en fråga om hämnd. Hämnd på kollegan vars självmord är höjt i dukel. Hämnd på frun som sprängs i bilen. Och i allt detta nystas korruption och brottssyndikat upp. Bannion (Glenn Ford) skyr inga medel i jakt på de skyldiga. Kollegorna på stationen tycks först inte vara så bekväma med hans personliga vendetta men på slutet, över en kopp kaffe, är ordningen återställd. Polishämnaren har växt en aning sedan jag först såg den. Kanske är det expressionism meets noir som jag fastar för, kanske är det den moderna och ryggmärgsigenkännande brutaliteten. Eller också är det helt enkelt för att det är en riktigt bra rulle.
No comments:
Post a Comment