Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i camera Roberto på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Kalla mig gärna finkulturell, men jag har inga problem att förstå att den här filmen slog klackarna i taket när det begav sig. Som tidigare sagts åldras vissa filmer med stil - Pretty Woman är inte en av dem. En feel good fairytale, som balanserar så långt in på den säkra sidan att jag i vissa scener får kväljningar (särskilt i Roberts valpscener). Den prostituerade prinsessdrömerskan som får följa med den pengastinne, höjdrädde arbetsnarkomanen tillika känslostenstoden upp mot himlen to the penthouse där den stora glaciärsmältningen kan börja. En vecka och tiotusen klädbyten (som alla får männen att tappa hakan och kvinnorna att fnysa avundsjukt) senare är förvandlingen ett faktum. Roberts har skinn nog på näsan att kräva hela sagopaketet av den numera ultrasocialistiske miljardären. Annars får det vara liksom. I Hollywood drömmer man, slutar inte drömma.
Det bästa i Pretty Woman är Geres pianospel. Jag reagerade på att det såg så verkligt ut och att man såg hela honom när han spelade, inte bara händerna klipp till ansiktsuttryck klipp till händerna. I eftertexterna står det mycket riktigt att pianostycket är både skrivet och framfört av Gere. Mer sån spetskompetenserad casting! Eller som Roy sjunger: rrrrrrrr.
Det bästa i Pretty Woman är Geres pianospel. Jag reagerade på att det såg så verkligt ut och att man såg hela honom när han spelade, inte bara händerna klipp till ansiktsuttryck klipp till händerna. I eftertexterna står det mycket riktigt att pianostycket är både skrivet och framfört av Gere. Mer sån spetskompetenserad casting! Eller som Roy sjunger: rrrrrrrr.
Jimmys betyg: 2-
Kommentar: Julia Roberts ger prostitutionen ett nytt ansikte och det blir inte vackrare för det. Pretty Woman är ett ytligt prinsessdrama målat med pastellpalett och jag pendlar mellan pinsamhet och panik. Den kom i skarven mellan 80-talets individualistiska övertro och 90-talets finansfnaskande och nådde den breda publiken, kanske på grund av sin lättillgänglighet och oerhört bekväma genusmall. Här råder inga som helst tvivel om vad som är manligt respektive kvinnligt. Roy Orbison fick genom filmen återigen en hit med sin 60-talsdänga "Oh, Pretty Woman". Dessvärre, eller kanske tack och lov, fick han inte uppleva det då han gick bort två år tidigare.
No comments:
Post a Comment