Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köksmatsalen på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Visst, det börjar lite skönt med dimma, skugga och en stressad snubbe på ett hak. Men efter de ytterst tveksamma pianospelsscenerna och telefonsamtalet i hytten till Sue (som är bisarrt dåligt) börjar jag krokna. Och efter att Al (eller Robert??) dumpat sin naturligt döde liftgivare i diket - något som är helt obegripligt för mig - och därmed försätter sig i en minst sagt krånglig situation, barkar den här rullen helt åt helvete. Det helt ologiska i att fråga en främmande kvinna om hon vill ha lift när man är på flykt undan lagen (och dessutom på väg till sin fästmö) blir i sammanhanget bara ännu en ögonbrynshöjare. Och så kör Al bil och pratar med Vera samtidigt - i 11 sekunder utan att titta på vägen. Jag kommer på mig själv att bara sitta och leta brister istället för att hitta godbitar. Men jag hittar en till slut; telefonsladdsstrypet är ok, även om jag kanske bara skulle dragit ur jacket. Det jag trodde var olika staters lagar om vänster- och högertrafik visade sig vara ett pengasparande filmremsetrick. Tydligen har man i liftarscenerna bara vänt på remsan och använt samma bilder, fast det då ser ut som att det är vänstertrafik och att ratten sitter på vänster sida. Knasigt.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Farlig omväg - eller hur man gör film-noir på kort tid med begränsad budget. Ingen jävla omväg där inte. Här tar man närmaste och snabbaste vägen och betalar med en total urlakning av kvalitetsbegreppet. Det är sjaskigt och slarvigt. Det är prettopoetiskt och kvasiintellektuellt. Det är billig släpjazz på helt fel sida av vägen. Det är faktiskt ganska roligt. Om man vill. Och det vill man ju, om man ska orka stå ut med den. Jag ger den en rak trea för att den inte ber om ursäkt, för att den är en självironisk kioskdeckare utan att överhuvudtaget vara medveten om det.
No comments:
Post a Comment