Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Hallå hallå hallå Västindien! Allå allå emliga armén! Ja, var ska man börja idag? Kanske med att omslaget är närmast identiskt med det till den förra filmen vi såg; Illusionernas Stad? Men där upphör nog också likheterna. Hur fortsätta? Med att denna filmen har samma namn som en roman av Ernest Hemingway, och att både boken och filmen handlar om att en Captain Harry Morgan skumraskskeppar? Men där verkar också likheterna sluta. I Hemingways roman handlar det om Cuba och Florida på 30-talet, i filmen är handlingen andravärldskrigsförlagd till den franska kolonin (eller var det redan då ett departement?) Martinique år 1940, närmare bestämt i huvudorten Fort-de-France. Ön styrs av tyskvänliga Vichyregimen, och inte helt oväntat finns det de som vill ändra på sakernas tillstånd i Frankrike, en rörelse som gör motstånd. Och hur fortsätta nu? Det slog mig när vi såg filmen att det finns nåt drickbart som heter Captain Morgan, men vad? Jo då, det finns en romtillverkare som heter Captain Morgan, som har tagit sitt namn efter en kapare och sedermera romtillverkare, en sir Henry Morgan som härjade i de karibiska kvarteren på 1600-talet. Känns ju inte helt långsökt att Hemingway hittat namninspiration till sin romankaraktär från den snubben, och kanske fick till och med romtillverkaren Captain Morgan draghjälp av Hemingway, då det började destilleras under Morgannamnet först 1944? Ja jösses, vem vet?
I filmen spelas kapten Harry Morgan av Humphrey Bogart, som hyr ut sig själv och sin fiskebåt till turister som vill fånga stora firrar. Dock blir han involverad i en transport av franska motståndsrörelsemedlemmar och det blir spännande minutrar där ute på havet med lampsignaler och skottlossning. Men i ärlighetens namn känns inte själva krigshistorien eller motståndsrörelseprylen särskilt framträdande i filmen, även om den såklart ligger i botten och surrar hela tiden. Istället är det relationen mellan Morgan och den unga Marie "Slim" Browning (Lauren Bacall) som fångar intresset. Det är ingen omedelbar förälskelse, tvärtom är det en del hard to get i görningen. Det är en del drickande och rökande på det lokala panget och i enorm likhet med Casablanca sitter det en pianist och klaverar i tid och otid.
Och hur fortsätter man då härifrån? Jo, direkt efter att vi sett denna filmen gick vi på något som skulle kunna benämnas en föreläsning i filmmusik/filmljud. Där fick vi lära oss att det finns olika benämningar på musik i filmer beroende på vad de har för syfte, typ. Diegetisk musik är sådan musik som karaktärerna i filmen själva hör, till exempel då när pianisten spelar ett stycke och Slim sjunger. Icke-diegetisk musik är sådan musik som ligger ovanpå, under eller var man nu vill att den ska ligga, och som bidrar till att skapa eller förstärka olika stämningar, exempelvis vid huggscenerna i duschen i Psycho. Det jag har fnulat lite på sedan dess är hur dessa två i Att Ha Och Inte Ha liksom smälts samman på ett nästan upphöjande sätt. Att det spelas på pianot så att alla hör, att det spelande pianot liksom är både diegetisk och icke-diegetisk. Egentligen kanske all diegetisk musik i en mening har spår även av icke-diegetisk, men i exempelvis Casablanca och Att Ha Och Inte Ha blir de så oerhört en del av stämningen. Vad finns det för andra exempel? Pianot, kanske? Och The Pianist. Mycket piano nu.
Jaha, hur avslutar man då? Jo, lite skvaller. Bogart och Bacall fattade tycke för varandra under inspelningen - ett inte helt ovanligt händelseförlopp i branschen - och efter ett tag skiljde sig Bogart från sin fru (den tredje i ordningen) för att leva med Bacall tills döden skiljde dem åt. Men innan det hann de göra några filmer ihop, bland annat Utpressning. Bra jobbat!
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En 19-årig Lauren Bacall gör sin första filmroll. Den 45-årige Humphrey Bogart hade säkert gjort hundra filmer innan den här. Ändå är det Bacall som står för den mest intressanta prestationen av dessa två. Nonchalant och självsäkert som om hon var född framför kameran. Lite tafatt och överdramatiskt emellanåt men ljuvligt blaséartat. Bogart är som vanligt en brummande hjälte med rättspatos. Bogart och Bacall inleder en relation i skuggan av andra världskriget. Både i filmen och privat. Och det är nog dragkampen mellan de två som fått ge filmen dess titel. Jag minns att jag funderade en del över det när jag såg den.
No comments:
Post a Comment