Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Ånäsvägen 42 i Göteborg.
Kommentar: Den där djävla Jean-Luc Godard igen. Vi har sett ett gäng filmer av honom nu; Till Sista Andetaget, Leva Sitt Liv, Alphaville - Ett Fall För Lemmy Caution och Utflykt I Det Röda. Kanske nån mer? Åtminstone en kvar också. Denna rullen är i mitt tycke den svagaste hittills. Inleds i och för sig med det mest oväntade mordet jag någonsin upplevt på film, när kvinnan skjuter mannen utanför cafét, men sen tycker jag mest det är en kantig och lite trist uppitankarnafilm. Paul, en ung och sökande cigarettflippande man - spelas av Jean-Pierre Léaud som baske mig inte bara spelade huvudrollen i nyligen sedda Mamman Och Horan utan också är legendariske Antoine i De 400 Slagen. Han glider runt i en massa olika parisiska miljöer; barer, caféer, restauranger, tåg, fotobås, skivstudio, diskotek, bio, tidningsredaktion, toaletter, sängar och kök. Och i dessa miljöer frågar han folk om olika saker; politik, sex, kärlek. Det snurras och vänds och sprejas och påstås. En man knivhugger sig själv helt random. Vietnam och Büb Dýlain. Men så fragmentariskt tycker jag. Dock kanske är precis det han vill förmedla och gestalta, Janne. Den fragmentariska franska ungdomen. Stundtals glimmar det till, som i intervjun med Elsa som varken riktigt kan eller vill svara på Pauls vidöppna frågor som "vad är socialism" eller "vad är preventivmedel för dig". Känns som en autentisk och ärlig intervju som kanske är just det? Och så ibland, helt från ingenstans, insprängda plakat varav just ett på slutet ska vara mer känt än nåt annat: "This film could be called The children of Marx and Coca-Cola". Jaha? Wow, vilket citat. Måste virka och hänga ovanför sängen. Förstår väl inte heller helt var maskulinum-femininum kommer in, alltså att det ska vara titeln på filmen. Kanske nåt metagrepp. Visst, mycket spel mellan män och kvinnor, men är det så att säga huvudtemat? Och så mina bidrag till ordleken: i maskulinum hittar jag orden maskulin, mas, mask, as, ask, kul, lin, in och nu. I femininum hittar jag orden feminin, fe, fem, min, mini, ni, in och nu.
Paul dör på slutet, berättas det. Han backade för långt när han skulle ta bilder. Så kan det gå när man vill åt för stora perspektiv.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Okonventionellt, dialogbaserat, frankofilt och lite pretentiöst, men också osentimentalt och osminkat om den franska 60-talsungdomen. Den får här porträtteras av posören Paul (Jean-Pierre Léaud), en misantropisk journalist och sångerskan Madeleine (Chantal Goya), en sval lycksökerska. Det är långa tagningar, dialogscener som episoder, repliker utanför bild, intressant för det mesta men också väldigt introvert och filosofiskt på ett nästan avståndstagande sätt. Männen i filmen är kvasiintellektuella låtsasrevolutionärer medan kvinnorna framställs som glamourösa bifigurer. Problematiseringen av genusrollerna, som åtminstone filmens titel ger mig nån slags löfte om, tycks eka ganska tomt och hanteras på ett nästan aggressivt sätt. Jag gissar att filmen är en slags kommentar till det politiska och feministiska uppvaknandet bland 60-talets parisungdom men tyvärr blir det alldeles för fragmentariskt och flyktigt. Samarbetet med svenska Sandrews ledde till att två svenska skådisar medverkar i en film i filmen, Eva-Britt Strandberg och Birger Malmsten. Jag älskar Parismiljöerna, jag älskar yé-yé musiken och Goya som jag lyssnade mycket på efteråt.
No comments:
Post a Comment