Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 20: Bollywood, men ”nästan” utan musikalnummer. ”Nästan” som att det bara är tre stycken på tre timmar, vilket måste ses som minimalt, med tanke på att det står i boken att en Bollywoodfilm behöver ha 6-10 musikalnummer för att slå. Tydligen krävs det även nånstans runt 7500 in -och utzoomningar, och det lyckas den här rullen med, med råge.
Dewaar, som i mur, den mur som genom åren byggts upp mellan de båda bröderna Vijay (Amitabh Bachchan) och Ravi (Shashi Kapoor). Efter att deras far (full av skam efter en signatur på mammons kontrakt) lämnat dem hos deras mamma går Vijay den smala vägen rakt ner i den undre världen, medan Ravi upprätthåller lag och ordning som polis på gatorna i Bombay. Deras vägar möts ofrånkomligen och det hela slutar minst sagt tragiskt i templet, med Vijay som dör i sin mors armar, skjuten av sin polisbrorsa. Ganska mycket i den här filmen är riktigt roligt, förmodligen helt utan tanke på att det ska vara det. Språket (vågar inte skriva Hindi eftersom det vid bara en liten snabb googling verkar vara ett outtömligt och ogenomträngligt träsk att förstå sig på) med de engelska orden och fraserna som till synes helt slumpmässigt droppas då och då. Ljudeffekterna, särskilt vid slag. Det låter liksom precis likadant varje gång; en slags equaliserad pisksnärtsstandard. Och så spaden. Vijay går lös med en spade på ett pack gangsters så till den milda grad att jag undrar om det är en komedisatir jag tittar på? Well well, stora stora känslor i den här filmen, med en moderskärlek i grunden. Tårögt och templigt. Men också skitigt och korrupt. Blodigt och brutalt. En smakrik curry.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Det är intressant hur de senaste tre filmerna knyts ihop helt omedvetet. Från slummen i Mexiko till brittisk och indisk arbetarklass. Medan de två första filmerna nästan låser fast karaktärerna vid sina samhällsöden så drar Dewaar på och kör en klassresa med fullt ställ. Men två helt olika resor där den ena brorsan väljer kriminaliteten för att bli rik och den andra blir snut. Mitt emellan dessa står deras mamma som slitit hårt på byggen för att kunna föda sina hemlösa barn. Efter snart 600 filmer så händer det fortfarande att jag blir överraskad. Den här mustiga matinén spelar på alla känslor på samma gång. Hårdkokt action, asiatisk kampsportsimitation, Bollywoodmusikal, episkt drama, parodikomedi. Även om jag har svårt att ta den helt på allvar så förstår jag intentionerna och grundstoryn är helt okej. Framförandet däremot är fantastiskt underhållande.
No comments:
Post a Comment