Filmen sågs på internet av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 7: Henry Fonda igen. Inte så länge sen vi såg honom i Harmonica - En Hämnare, men då var han the bad guy. Det får jag i och för sig intrycket av att han är i denna rullen också, till en början. Det blir fight i baren och Fonda får en flaska i huvudet, och det verkar inte vara så ovanligt. Men sen visar det sig att han är en riktig hedersknyffel. Hög moral. Stort rättspatos. Rakryggad och eftertänksam. Demokratisk och pålitlig. Men snarorna binds och huvudena hängs (snyggt med bara skuggorna). Så går det när sheriffen är out of town. Då dansar råttorna på bordet, tar lagen i egna händer och släcker blodtörsten med det som står rakt framför näsan. Ett missförstånd som eskalerar. Grupptryck, hämndlystnad, maktbegär och på slutet en rejäl dos samvetskval. Hur ska det annars sluta? En sedelärande historia som bevisar att vi ingenting lär oss av sedelärande historier. Det verkar vara en farlig bransch, boskapsbranschen.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Möte vid Oxoket bygger på en novell av Walter van Tilburg Clark som i stora drag handlar om vad som händer när människor tar lagen i egna händer. Det är en billig studioproduktion, enkel och rak, och med en nästan klaustrofobis intensitet. I en liten västernstad börjar ryktet snabbt sprida sig att boskapsskötaren Kinkaid blivit mördad och hans kor blivit stulna. Under ledning av den före detta sydstatsmajoren och vice sheriffen bildas en lynchmobb som ska leta rätt på mördarna. Man hinner ifatt de tre misstänkta vid ox-oket där stämningen tätnar. Naturligtvis finns det de som motsätter sig den planerade lynchningen och starkt pläderar för att de misstänkta måste få en rättvis rättegång. Även om vi vet vad som kommer hända lyckas filmen ändå framkalla ett litet hopp för de tre männen som vi naturligtvis förstår är oskyldiga. Både hoppet och lagen som princip upphör dock i det ögonblick de blir hängda. Omedelbart efteråt får mobben nyheten att Kinkaid inte alls är död och att männen har blivit oskyldigt dömda och dödade. När vår hjälte Henry Fonda, främlingen på genomresa, en poor lonesome cowboy och en rättskaffens man, läser en av de mördade männens brev till sin hustru och får männen vid bardisken att skämmas, så kramar man ur de absolut sista dropparna av sentimentalitet ur filmen. Det känns sådär om jag ska vara ärlig. Och kanske har filmen lite för mycket pekpinnemoral över sig men det är ändå en nervigt obehaglig historia som är riktigt skickligt genomförd.
No comments:
Post a Comment