Originaltitel: Chronique d'un été (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Robert på Residensgränd 19 och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Decemberöverenskommelsen Dag 14: Ojojoj. Den här måste jag se igen, men första intrycket är ju att det här är så långt ifrån en ”dokumentär” som man kan komma, om man med ”dokumentär” menar att visa något som inte är iscensatt. Det handlar om att ”filma sanningen” och jag tänker hela filmen igenom att det är en slags satir över pretentiösa dokumentärskapare. Man gör ju liksom tvärtemot vad man säger. ”Det finns inga skådespelare i filmen”. Jo, det gör det, med repliker, scenerier och gud vet hur många tagningar, klipp och byte av positioner. Men oerhört intressant såklart, att återigen få fundera och utmanas när det gäller vad som är en dokumentär, om det överhuvudtaget finns något som man kan enas om är dokumentärt? Förmodligen inte. Under slutdiskussionen i filmen blev jag än mer övertygad om att det var en parodi. Välregisserat och finklippt får ”ickeskådespelarna” bedöma sina egna och andras insatser. Metadokumentär kanske? Helt klart värd en plats i boken, och ett fantastiskt underlag för en vidare diskussion. Men när ska man ha tid att se om den? Decemberöverenskommelsen bara ångvältar fram helt obönhörligt. Det får bli nästa år.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: En antropolog och en sociolog filmar sina bekanta i Paris under sommaren 1960. De sätter sig själva som medskapande objekt och regisserande subjekt i interaktionen med de medverkande och resultatet blir en otroligt intressant diskussion om vad som är sanning och vad som är dokumentärt. När jag ser filmer som utger sig för att vara dokumentärer tänker jag ofta på vad det egentligen innebär. Här skapas en film som själv ifrågasätter detta. Hur beter vi oss när vi vet att vi betraktas genom en kamera? Hur skildras en verklighet när både objekt och subjekt själva kommenterar innehållet och bevekelsegrunderna för det som sker? Eller har skett? Och vad är det egentligen som sker i mötet med kameran? Samtidigt som Den Sommaren dekonstruerar dokumentärfilmen som format och till och med leker med detta så upplever jag att den också är en slags hyllning till det format vi kallar dokumentärfilm.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment