Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Sagan om Blåskägg minsann, med nyckeln och allt. Ett slags mordrumsmuseum där hemma har han, Mark. Charmigt. Frued dyker upp lite här och var, och det verkar vara ett oupplöst barndomstrauma som ligger till grund för Marks fascination för mord och låsta dörrar. En lite ovanlig film tycker jag, en psykoanalysnoir. Riktigt spännande stundtals, särskilt när det närmar sig dörr- och gardinöppning i rum nr 7, då fläskas det på ordentligt med musik och dramatik. Fullt av hemligheter och lögner i hemmet, och även nåt så ovanligt som en barnskådis som är bra! Mark Dennis spelar sonen David; lillgammal och halvt otäck där han sitter i sin fåtölj och verkar veta allt om alla redan innan. Miss Robey med sin sjal är ju minst sagt märklig. Håller sig undan och gömmer sina ärr, som inte finns, och som man ser inte finns. Mycket märkligt. Kunde de inte kostat på henne nån form av mumieliknande bandagering i alla fall?
Nåväl, allt löser upp sig med hjälp av konfrontationsterapi och sen ligger de där i paradiset och lovar varandra evigt stöd på livets väg. Lite James Bond-slut, fast där brukar det inte vara några löften, mest drinkar va?
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Fritz Lang (M, Metropolis) är tillbaka med en ödesmättad, drömlik film noir. Joan Bennet såg vi senast i Me And My Gal men här snäppar hon upp sig avsevärt som Celia Barrett, den förmögna arvtagerskan som förälskar sig i Mark (Michael Redgrave), en arkitekt med bisarrt intresse för mord. när Celia kommer till hans stora hus och bekantar sig med diverse tjänstefolk, släktingar och underliga rum börjar hon ana misstankar. Jag fattar egentligen inte mycket av historien utan nöjer mig med att betrakta skådespeleriet, stämningen, den barocka och ibland gotiska miljön, den dramatiska musiken. Stundtals är det faktiskt riktigt trivsamt ögongodis. Allt får i sin förklaring och upplösning på slutet och jag fattar ännu mindre.
No comments:
Post a Comment