Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.
Kommentar: En musikal till! Och kopplingen, kopplingen mellan de båda! Julie Andrews som spelar Maria i den här filmen spelade Eliza Doolittle i Broadwayuppsättningen av My Fair Lady. Rollen som Doolittle i filmversionen gick emellertid till Audrey Hepburn, som inte kunde sjunga tillräckligt bra utan blev dubbad av Marni Nixon, som ta mig fan har en roll som en av nunnorna i den här filmen. Istället för att få rollen i My Fair Lady fick Andrews spela Mary Poppins samma år (1964) och kammade hem en Oscar för bästa kvinnliga och året efter gjorde hon alltså Sound Of Music.
Von Trapp. Sju sjungande barn. Visselpipa och uppseendeväckande symmetriskt foto medelst 70 mm Todd-AO, till skillnad från My Fair Lady som använde Super Panavision 70. Vad det innebär förstår jag i dagsläget väldigt lite av, men det kommer bli kul att läsa det här om tio år. Jag upplever musiken som mycket mer trallvänlig och catchy i Sound Of Music än den i My Fair Lady. Å andra sidan känns Sound Of Music mycket mer strikt och stundtals ordentligt överspelad. Och scenen när lilla Gretl är sist upp för trappan av de sju barnen för att lägga sig - när Gretl, lilla Gretl, lilla söta Gretl, lilla knappt rentalande Gretl, lilla drillade förståndiga Gretl lägger sig med sin svagt läspande tunga innanför övre tandraden, lägger sig där i trappan och somnar in på sin egen arm. Det är då det stora barnskådespelerihatet rullar in.
Och tydligen ska historien, som alla historier, bygga på verkliga händelser. Och som alla historier som bygger på verkliga händelser ifrågasätts hur mycket historien egentligen bygger på verkliga händelser. Och som alla historier som ifrågasätts angående att bygga på verkliga händelser visar det sig att det är en hel del för att inte säga väldigt mycket som inte stämmer överens med det som kallas verkliga händelser. Det är en film. Som bygger på händelser.
Vackra alpbilder, trallande sånginslag och fint koreograferade dansnummer. Präktigt, tänker jag.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En musikal avlöser en annan och kopplingen dem emellan har vi fått redovisat för oss. Men att manusförfattaren till Sound Of Music, Ernest Lehman, även har skrivit manus till Segerns Sötma kommer nog som en överraskning för den enda som läser detta. Där replikerna i den filmen verkar vara skapade i ett slags amfetaminrus så är Sound Of Music å andra sidan präktighetens präktighet. Men det finns en exakthet i manuset som mycket väl spelar med både Rodgers & Hammersteins musikal och det omväxlande svepande och symmetriska fotot. Det här är ingen film som överraskar mig men min nyvunna känsla för musikaler gör att jag ändå måste tycka om den. Och hitsen radas ju upp lika sockersöta som de sjungande von Trapp-barnen. Jag såg förresten den svenska versionen av Sound Of Music på Göta Lejon i Stockholm i mitten av 90-talet med Tommy Körberg och Carola i huvudrollerna. Jag kunde låtarna redan då.
No comments:
Post a Comment