Originaltitel: The Untouchables (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet på Bio Regina i Östersund.
Roberts betyg: 2+
Kommentar: Ojojoj vad den var träligare än hur jag mindes den. Jag har pratat om den här filmen i ett par år, sagt till Jimmy att det här är en mästerlig rulle, den får vi vänta med tills det känns rätt. Igår kändes det rätt. En egen salong, finbesök av Kent Sundin och en liten insmugglad rackabajsare. Men det blev ett antiklimax fyllt av gäspningar och skruvande i stolarna.
Regissören Brian De Palma som tidigare har gjort Scarface, lyckas till och från locka fram det bästa ur De Niro, Costner och Connery, men De Niro får alldeles för lite duktid för att det ska hjälpa filmen upp ur graven, och i Costners och Connerys fall känns det ibland som att replikerna - särskilt the oneliners - rinner mellan läpparna som plattfiskar; de tvångsmatar publiken med ord utan innehåll. De många olika kameravinklarna, från nerfråntaket till extrem groda gör också att det känns mycket som ett experminet mer än en färdig produkt. Och till sist klippningen i Odessatrappan. Nån måtta på slow motionporr och orealistiska placeringar av människor i förhållande till tiden som gått får det väl ändå vara? Det är ju inte Matrix. Baseballträscenen trodde jag var från Casino, så det var ju synd att den hörde hit - den är otäck på ett pirrande sätt.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Det här var ännu en film som gått mig förbi och efter allt snack om den så hade jag stora förväntningar när jag bänkade mig i biostolen. Men nej. Det här gick inte hem. Trots trion Costner, Connery och inte minst DeNiro så är det ett halvfabrikat med inte särsklit mycket smak. Jag läser att den är löst baserad på ett TV-drama och faktiskt så känns det mer som en trist amerikansk TV-film snarare än en biofilm. Vissa scener och vissa repliker sitter helt rätt men det är inte tillräckligt för att hålla intresset uppe i två timmar. Connery fick en Oscar för bästa biroll och DeNiro gick in för sin roll så mycket att han använde samma skräddare som Al Capone, det känns ändå okej.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment