Originaltitel: A Fish Called Wanda (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV4 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Otto, denne fantastiske Otto. Alla fyra huvudkaraktärerna lyckas ordentligt bra med sina prestationer, men Otto glänser som spiran på katedralen i Rom. En fisk som heter Wanda är fullproppad med redan klassiska komedifilmscener. Ottos från höftenskjutande vredesutbrott, föraktande minspel och oförmåga att be om förlåtelse, hans svettindragningar och stövelinhalerande och operasex. K-k-kens hundmörderier, pommes frites i näsan och vurmande för djur. Archies faktiskt Pangibyggetsprintande, strippsekvens och utgenomfönstrethängande. Wandas språkfetisch, sluglistighet och kattdjursmanér. Den femte, George, sitter mest i fängelse och syns inte så mycket, men hans unbefuckinlievable i besöksrummet är en riktigt skön bubblare.
En fisk som heter Wanda är regisserad av långlevaren Charles Crichton som även regisserade Jag stal en miljon (1951) som också är med i boken. Och ta mig tusan om jag inte tänkte på just En fisk som heter Wanda när jag såg Jag stal en miljon. Det var scenen i det gamla garaget där Alec Guinnes tomtar omkring med en säck över huvudet. Den miljön påminner på något sätt om garaget där George gömmer bytet i ett kassaskåp. Det behöver ju inte ha något som helst att göra med att det är Crichton som regisserar, men sämre paralleller än så har dragits och kommer att dras.
En fisk som heter Wanda sägs också ha orsakat ett "death by laughing" - en dansk audiolog vid namn Ole Bentzen dog 1989 när han tittade på filmen. Det får väl ses som ett gott betyg.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En förvecklingsbuskis förklädd till kuppfilm med Monty Python-parhästarna John Cleese och Michael Palin i högform. Egentligen är det något med den här filmen som stör mig på ett retsamt sätt men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske är det rollfigurernas enerverande sätt som gång på gång gör överslag och bakåtvolter. Samtidigt tycker jag att det är fånigt roligt med de stereotypa karaktärerna och hur man driver med engelsk-amerikanska kulturkrockar. Förvecklingarna är så många och invecklade att jag inte ens försöker mig på att redogöra för handlingen men kortfattat handlar det om en diamantkupp som går snett och en spirande romans som komplicerar historien ännu mer. Filmen gör definitivt inte anspråk på att vara trovärdig, istället gör man en smart och skarp komedi helt utan djup och mening.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment