Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+Kommentar: Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt fick jag feeling för musikalfilm. Kanske är det för att jag nyligen varit i Paris och känner igen mig i de uppbyggda studiomiljöerna som föreställer olika kända platser i Paris. Lyckligtvis behöver jag inte försöka förhålla mig det minsta objektiv till mina intryck av filmer, så därför låter jag mig själv falla pladask i igenkänningsfällan.
Historien är så klassisk som den kan bli. Pojke blir kär i flicka som blir kär tillbaka, men flickan är upptagen med annan pojke som hon inte är kär i. Det jag tycker är anmärkningsvärt med den här filmen är att den inte bara håller sig på allra översta ytan, utan den försöker faktiskt gräva lite i problematiken. Trappstäderskans kommentar till den hankande målerikonstnären Gene Kelly när han är på väg för att träffa sin äldre sponsorska- "om du måste ligga med henne är det för konstens skull" - känns riktigt oväntad i en sån här rulle. Visst finns det lite allergikänningar i dessa ständiga dans- och sångutbrott, men ju längre filmen rullar, desto bättre tycker jag danserna och koreografin blir. Höjdpunkten är som sig bör på slutet i Kellys hyperlånga drömsekvens på maskeraden när han och Leslie Caron möts i olika Parismiljöer, omringade av horder av soldater, gentlemen, dansöser och fontäner. Där tas svängarna ut en aning och tankarna går till så skilda håll som Tomteverkstaden, Enter the dragon och Oldboy.
Återigen fascineras jag av hur fan de orkar hålla på som de gör - dansa, sjunga, steppa. Och det där leendet hela tiden. Fast inte hela tiden i den här filmen - kanske är det därför och så.
Jag håller mig hårt i handen och utbrister: den här skulle jag gärna se igen till sommaren.
Sex Oscarstatyetter blev det också. Det låter rimligt.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Jag får något oroligt i kroppen av musikaler. Den här är inget undantag. Gene Kelly är en kass målare i romantikens huvudstad som förälskar sig i den upptagna Leslie Caron. Det blasésteppas och tåtrippas till Gershwins musik och är på det hela taget ganska ospännande. Det hela når sin kulmen när Kelly drömdansar i en scen som aldrig tar slut. Trikåbaletten är ganska kul. Det är väl allt. Den fick som sagt sex ofattbara Oscarstayetter, bland annat för bästa film före den klart bättre Linje Lusta. Jag vet så väl att detta är ett stycke klassisk filmhistoria men jag klarar liksom inte av det.
No comments:
Post a Comment