Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Kabelgatan 15A i Göteborg.
Roberts betyg: 4-Kommentar: Oerhört höga förväntningar som inte infrias varken helt eller hållet. Det finns absolut en otäck nerv både i skådespeleriet och i historien - särskilt på det sätt saker utelämnas och inte förklaras i detalj. Blev han skjuten? Vem blev skjuten? Vad blev han skjuten av? Vem sköt honom? Våldtäktsscenen är ren och rå. Desperationen gömmer sig duktigt och sipprar fram mer och mer ju längre nedströms de fyra männen kommer.
Dock sjunker mitt betyg en aning på grund av två orsaker. Den första är de för många och långa transportsträckorna, både bildligt och bokstavligt talat. Kanske var det gastkramande med kanoter nerför floden 1972, men idag känns det mer överflödigt. (Mycket ordvitsande idag). Den andra är scener som Dueling Banjos (som ju i förbifarten är en duell mellan en banjo och en gitarr) och Klippklättraren. Det är så förtvivlat uppenbart att det inte är pojken i hammocken (Billy Redden) som spelar det som hörs. Jag läser mig till att det satt en annan kille bakom Redden som körde vänsterhandsspelet och med hjälp av kameravinkeln kunde man dölja detta. Och då blir jag ännu mer konfunderad. Om man nu lägger så mycket krut på att det ska se äkta ut, varför nöjer man sig halvvägs då? Därmed inte sagt att scenen inte sätter sig. Förmodligen är det en av de scener jag aldrig kommer glömma, likt miljontals människor före mig. En legering av leenden och obehag. Vad gäller klippklättringen och det närmast irriterande dåliga kvälls/nattljuset är det tydligen fråga om så kallad "day to night"-inspelning med ytterst tveksamt resultat.
Behagligt slut med ovissheten som en mardröm längs livet.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Fyra självbelåtna medelåldersmän från stan bestämmer sig för att ge sig ut på hajk. Det är överlevnadsexperten och machokillen Lewis (Burt Reynolds), den tystlåtne Ed (Jon Voight), den burduse Bobby (Ned Beatty) och den känslige Dres (Ronny Cox). I kanot ska de ta sig nerför Cahulawasseefloden och det blir en resa ingen av de kommer glömma. Det hela utvecklas till en nervig thriller där de utsätts för ett irrationellt, sexualiserat våld av ett par desillusionerade hillibilles och sedan får utkämpa en kamp mot både naturen och sig själva. Det som ger filmen dess nerv och höjer kvaliteten är skildringen av de fyra stadsbornas både inre och yttre kamp och den utveckling de tvingas genomgå under färden. Det som drar ner betyget är de långa flodscenerna som jag förstår ska förstärka människans utsatthet i den vilda naturen men tyvärr blir en lång gäspning. Våldtäktscenen är obehagligt stark men jag frågar mig varför Ed, som står bunden vid ett träd och bevittnar det hela, fortfarande har pipan kvar i munnen?
No comments:
Post a Comment