Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.
Roberts betyg: 3Kommentar: Skyhöga förväntningar. Vissa filmer skulle jag vilja se ensam i en stor biosalong med hög ljudvolym, lite whiskey och en fotpall. Det här är en sådan film. Att se den på en datorskärm känns futtigt, fattigt, fittigt. Första repliken kommer 10:12 in i filmen. Sen rullas ingredienserna upp; skjuta genom kudden, blåsa av pipan, backhandslap, hattavskjutning, hoppa från tåg i farten, skumbadsrevolver and a whole lotta onda ögat. Clintan suger på sin cigarill, horisontblickar under brättet och pumpar bly. Det är hårt, det är smutsigt, det är tystnad som bryts av vinande kulor. Phheewwuuuwww lät det om kulorna på den tiden. Det är även Nord och Syd. Jag hade ingen aning innan att det var ett tema i den här filmen. Krigsfångar minsann. Man fick uppleva en hel del i vilda västern.
Den här filmen känns lång, inte obehagligt lång, men lite för lång. Slutscenerna är fantastiska; klippen mellan ansiktena på krigskyrkogårdscirkeln. Musiken tycker jag bara är jobbig. Mungigecountry. Och så det där att Tarantino sagt att detta är tidernas bäst regisserade film... tillåt mig att använda en klassiker - det säger mer om Tarantino än om filmen. Mycket mer. Bara en väldigt galen människa skulle kunna påstå något sådant. Jag älskar Tarantino för det. Filmen känns sådär.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Den italienske regissören Sergio Leones tredje film i spaghettiwesterntrilogin om "mannen utan namn" var tydligen den film som gav honom en plats i filmhistorien. Och det med all rätt. Det måhända vara en ganska fånig film med en intrig som lämnar en del att önska men samtidigt är den en cineastisk upplevelse som hänför. Leone filmar med en precis nogrannhet i både extrema närbilder och i svepande vyer som är underbar att se. Clint Eastwood som spelar "mannen utan namn", även kallad Blondie (den gode) gör det han brukar göra. Varken mer eller mindre. Stenansiktet är redan nu väl uthugget. Övriga roller görs av Eli Wallach (Tuco, den fule) och Lee Van Cleef (Angel Eyes, den onde). Insatserna är väl överdrivna men ack så karaktäristiska för genren. Slutscenen när de tre kombatanterna gör upp i en duell på kyrkogården är filmens absoluta höjdpunkt. Med snabba klipp mellan kisande ögon, svettiga pannor och revolvertrevande händer medan Ennio Morricones fantastiska musik intensifieras skapar Leone ett stilbildande grepp för en westerngenre som vid den här tidpunkten var ganska utspelad i Hollywood. Quentin Tarantino menar att Den Gode, Den Onde, Den Fule är tidernas bästa regisserade film och mycket av de stilistiska greppen i filmen återkommer sedemera i hans filmer.
No comments:
Post a Comment