Nr 98: Plutonen

Originaltitel: Platoon (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: 1968. De där fantastiska stråkarna och Chris som möter döden i dubbel bemärkelse redan vid ankomst till Nam. Han skriver hem till farmor, han skriver "de är det bästa jag har sett" om sina krigskamrater. I shit u not. Fire in the hole. De sörjer sina egna - gulingarna är "de djävlarna". Den grymma hämndaktionen i byn - granat i skyddsgropen och den enbente leende mannen. Dansa! Ihjälslagen med kolven. Inbördeskrig mellan Barnes och Elias. Chris hjälmskrift: "when I die/bury me/upside down/so the world/can KISS MY ASS". Chris stoppar en våldtäkt med motiveringen: "hon är en människa". Slutsatser börjar dras. "Vi kommer förlora kriget". Fight i djungeln, USA bombar sina egna. "...before I article 15 both your asses". Barnes skjuter Elias med vilje, lämnar honom i djungeln. Elias flyr fienden, skjuts i ryggen - armarna i luften i slow motion; framsidebilden. Chris blir TV-spelsgalen, skjuter på allt. "Dö era djävlar!". Gömställe under en död fiende. Napalm Death - från grått till grönt. Chris vaknar i en tyst djungel, skjuter ihjäl Barnes och blir bårburen ombord på helikoptern som lyfter ur helvetet. "Vi slogs med oss själva, fienden är inom oss."
Jag försöker och vill vill vill tycka att det här är en Vietnamkritik. Men jag gör inte det. Om det vore så att det bara skulle vara en utifrångestaltning hade jag kommit närmare, men vi får hela tiden följa Chris tankar och inte en enda gång är han över på andra sidan för att utforska spegellidandet. Det enda jag noterar är våldtäktspareringen. Det är jag jag jag genom hela filmen. Givetvis finns fienden inom oss, men att säga att de slogs med sig själva är för mig bara ytterligare en stor hög med skit som läggs på en självsyn som trollar fram ära och tapperhet ur ständigt återkommande övertramp och nederlag. Jag kan se den här filmen som Olivers avbön, men bara från ena delen av sig själv. Ville han förlåtelse skulle han gått över på andra sidan. Således är det till största delen bildestetiken och musiken som hjälper filmen upp över medel. Vissa scener är oförglömliga. Som kriget antar jag, för dem som var med.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Drygt tio år efter Vietnamkrigets slut, och därmed slutet på en av de mörkaste fläckarna i USAs skitiga historia, gör vietnamveteranen Oliver Stone en film som bygger på hans egna erfarenheter och upplevelser. När jag såg filmen första gången hade jag gett den ett mycket högt betyg på grund av den nakna, fullständigt amoraliska, brutala och kaotiska skildringen. Idag biter inte det lika hårt på mig. Istället fascineras jag över att jag fortfarande minns vissa bilder. Fantastiska kompositioner och ögonblick som liksom har etsat sig fast. Där lyckas Stone väldigt väl. Första gången jag såg filmen såg jag också bara kriget. Plutonen handlade i mina ögon om vietnamkriget. Det var allt. Den här gången ser jag att kriget endast är en fond mot vilken ett antal män kämpar för att behålla sin värdighet som gång på gång går förlorad. Och det är en kamp som heter duga. Skådespeleriet är okej. Huvudkaraktären Taylor som spelas av Charlie Sheen gör ett bra porträtt som den idealistiske frivilligmilitären som mer och mer börjar ifrågasätta, både sig själv, sin pluton och hela kriget. Men de två egentliga huvudkaraktärerna är i själva verket sergeanterna Elias (Willem Dafoe) och Barnes (Tom Berenger) som är nerkokade koncentrat av mänskliga tillkortakommanden. Deras prestationer är emellanåt lysande men ofta väldigt överspelade. Johnny Depp har en liten roll i filmen. Hans huvudinsats är att agera tolk åt Barnes och prata vietnamesiska i en by som både slaktas och bränns i en fruktansvärt stark scen. Men se, det lyckades bli nånting av honom till slut också. Jag vill så gärna lyfta Plutonen till en fyra men det tar emot av någon anledning som jag inte är helt säker på. Musiken och flera av de minnesvärda bilderna får mycket höga betyg men dessvärre känns historien och handlingen aningen övergestaltad vid det här laget. Tyvärr.