Originaltitel: Ringu (1998) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Den verkar väldigt lovande i början med de två små japanskorna ensamma hemma, men vid en sammanräkning på slutet visar det sig att den bara är otäck i totalt 2 minuter, och det är i videofilmsscenerna när man ser brunnen på håll och hur det kommer upp nånting, någon, ur den. Det vill säga; filmen i filmen är otäck, men filmen i sig tycker jag är ganska kass. Visst sitter jag och väntar med fötterna i soffan, men jag väntar förgäves. Även om väntan kan vara målet så vill jag ändå ha lite rajtantajtan emellanåt och sen börja vänta igen. Det kändes lite som att sitta och vänta på nyårspartytåget till Aberdeen med fulla väskan av fyrverkerier och hot shots och så visar det sig efter nån timme att tåget redan har gått. Blir liksom ingen fest.
Jag minns att jag tyckte den amerikanska versionens version av filmen i filmen var otäckare, längre och på så vis bättre. Men det var länge sen jag såg den. Tills vidare: Japan – USA: 0-1.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Ofta är skräckfilmer inte så otäcka som man förväntar sig att de ska vara. Det otäcka ligger inte så mycket i själva filmen utan snarare i den förväntade skräcken, även om den aldrig kommer. Jag upptäcker att jag genom största delen av Ring sitter på helspänn, med knäna uppdragna mot hakan och väntar på det där otäcka som ska komma. Det är en plåga, men skänker ändå en viss njutning. Den förväntade skräcken infinner sig naturligtvis inte. Ändå gillar jag den här filmen. Jag gillar det enkla, regissören Hideo Nakata flirtar möjligen med västerländsk filmtradition i både berättarteknik och bildkomposition men utan överdrivna och påkostade effekter. Det är avskalat och allvarligt. Naturligtvis gjordes en amerikansk nyinspelning av Ring men den gav också upphov till en ny japansk skräckfilmstradition som fortsatte med exempelvis Grudge.
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Roberts betyg: 3-
Kommentar: Den verkar väldigt lovande i början med de två små japanskorna ensamma hemma, men vid en sammanräkning på slutet visar det sig att den bara är otäck i totalt 2 minuter, och det är i videofilmsscenerna när man ser brunnen på håll och hur det kommer upp nånting, någon, ur den. Det vill säga; filmen i filmen är otäck, men filmen i sig tycker jag är ganska kass. Visst sitter jag och väntar med fötterna i soffan, men jag väntar förgäves. Även om väntan kan vara målet så vill jag ändå ha lite rajtantajtan emellanåt och sen börja vänta igen. Det kändes lite som att sitta och vänta på nyårspartytåget till Aberdeen med fulla väskan av fyrverkerier och hot shots och så visar det sig efter nån timme att tåget redan har gått. Blir liksom ingen fest.
Jag minns att jag tyckte den amerikanska versionens version av filmen i filmen var otäckare, längre och på så vis bättre. Men det var länge sen jag såg den. Tills vidare: Japan – USA: 0-1.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Ofta är skräckfilmer inte så otäcka som man förväntar sig att de ska vara. Det otäcka ligger inte så mycket i själva filmen utan snarare i den förväntade skräcken, även om den aldrig kommer. Jag upptäcker att jag genom största delen av Ring sitter på helspänn, med knäna uppdragna mot hakan och väntar på det där otäcka som ska komma. Det är en plåga, men skänker ändå en viss njutning. Den förväntade skräcken infinner sig naturligtvis inte. Ändå gillar jag den här filmen. Jag gillar det enkla, regissören Hideo Nakata flirtar möjligen med västerländsk filmtradition i både berättarteknik och bildkomposition men utan överdrivna och påkostade effekter. Det är avskalat och allvarligt. Naturligtvis gjordes en amerikansk nyinspelning av Ring men den gav också upphov till en ny japansk skräckfilmstradition som fortsatte med exempelvis Grudge.
No comments:
Post a Comment