Nr 20: Pianot

Originaltitel: The Piano (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert i Visby och Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ada slutade prata när hon var sex år gammal, och meddelar sig genom teckenspråk, små lappar och sitt piano. I vuxen ålder blir hon bortgift av sin far. Maken är en Alistair som bor på Nya Zeeland. Ada och dottern från en tidigare relation flyttar dit och får med sig pianot ända fram till strandkanten. Där tar det tillfälligt stopp; Adas piano står kvar i sanden medan sällskapet fortsätter upp i djungeln. Den kärlekslösa relationen till Alistair går minst sagt på tomgång i den klafsiga, tungblöta leran. En granne, Baines byter till sig pianot mot en bit mark. I bytet ingår pianolektioner av Ada. Dramat är ett faktum.
Baines vill inte ha några pianolektioner, han vill ha Ada. I början får han betala med svarta tangenter för att få lite hud, mera hud, massa hud. Sen inser han tack och lov att hon blir en hora med det tillvägagångsättet. Och han blir olycklig. Så han kör det äldsta tricket i boken; han kör ut henne. Blaim the victim. Då börjar hennes spärrar släppa. Hon släpper ut håret och låter Baines komma under kjolen. De älskar. Det är nice. Dottern smygkikar och blir sur, byter sida och börjar kalla Alistair för pappa, vilket hon tidigare försäkrat aldrig skulle hända. Alistair smygkikar också och vet inte riktigt hur han ska hantera situationen. Så han hugger av Ada ett finger och skickar det med bud till Baines. Efter lite eftertanke inser Alistair att det nog aldrig kommer klicka mellan honom och Ada. Då lämnar Baines, Ada och dottern ön tillsammans. The end.
Hela filmen genomsyras av ett oerhört vackert foto; överlag grådisigt med korta inslag av bländande färgpatroner. Det ligger liksom ett fuktig, lerigt filter över historien. Bildkompositionerna verkar så oerhört genomtänkta, nästan perfektionistiskt tillrättalagda. Men ändå med utrymme. Jag tänker Roy Andersson men med åkningar och zoom. Jag tycker om den behagliga följetongen med yxan som följer genom historien i olika scener; teater, vedklyvning och till sist fingerkapning.
Pianot är vacker frustration och stillsam berättarkonst på hög nivå. Det jag tycker minst om är dotterns skitnödiga barnskådespel efter formulär 1A. Jag har aldrig mött ett barn som uttrycker sig på det viset och fick jag bestämma skulle hon ha börjat hålla käft vid sex års ålder precis som sin mamma.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Pianot är en fin film. Nej förresten, den är vacker, långsam och vemodig. Första gången jag såg den grät jag. Nu gäspar jag. Historien är ganska tunn, särskilt kärlekshistorien (som är en stor del av filmen, den största). Framför allt brister den i trovärdighet. Varför går Ada tillbaka till Baines , mannen som köper henne bit för bit? Myten om den lyckliga horan fungerar inte som argument i det här läget. Visst ger han ett mycket mer sympatiskt intryck än den äkta maken men det räcker inte heller. Det relativt höga betyget får Pianot för sina snygga planteringar (se ovan nämnda yxa) samt det detaljrika innehållet i bildkompositionerna. Till skillnad från Robert så är dottern den ingrediens som filmen behöver för att bli riktigt intressant. Hon står för mycket av dynamiken i den annars ganska slätstrukna berättelsen. Och till skillnad från min kamrat ovan så har jag hört barn som uttrycker sig på det sättet; brådmoget och lillgammalt men samtidigt både hysteriskt och fantasirikt på samma gång.