Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och hos Robert i Visby.
Roberts betyg: 4-Kommentar: Underbart fläktfylld och hänsynslös öppning. Inte en sekund i en enda scen känns onödig. Toalettscenen är en klassiker och blev det väl redan när den sköts. Hela nästa timme är en flod av skitigt vackra skildringar av drogberoende; det känns som att det är så det känns att knarka. Den scen som gör mig mest illa till mods är när bebisen ligger död i sängen och dessutom i senare i filmen - i en av Marks avtändningshallisar - kommer krypande i taket för att i en liten blinkning till Excorsisten vrida huvudet ett halvt varv och falla ner mot kameran. När filmen flyttar till London halkar foten av gaspedalen. Jag tycker inte att den riktningen behövs; de hade kunnat hamna i London ändå, på vilket annat sätt som helst. Filmens absolut bästa replik levereras av madmannen Begbie när han är efterlyst för rån mot en juvelerarbutik; "Hur fan kan det vara väpnat rån med en djävla leksakspistol?"
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Trainspotting har länge varit en av mina favoritfilmer. Dock sjunker betyget något efter att ha sett den ett antal gånger. Filmens största kvalitet är att filmskaparna inte tar någon som helst moralisk ställning i sin skildring av ungdomligt förfall i Edinburgh i mitten av 90-talet. Här skjuts det mängder av heroin, det knarkas, sups, stjäls och hallucineras i en aldrig sinande ström. Tempot är högt, åtminstone i första halvan av filmen. I den andra halvan när huvudpersonen Renton (för övrigt en av Ewan McGregors bästa rollprestationer) sadlar om till bostadsmäklare tappar filmen fart, men aldrig så mycket att den går på tomgång. Trainspotting är fantastiskt oglamorös, en befriande injektion av svart humor och intelligent berättarteknik, 90-talets generationsfilm som ger 80-talets collegeskildringar en rejäl pungspark. Robert Carlyle som spelar psykopaten Begbie är otäckt bra och det tidlösa soundtracket snurrar fortfarande i CD-spelaren.
No comments:
Post a Comment