Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Tredje och sista filmen i boken som är regisserad av Jacques Tourneur. Vi såg dem alla tre i följd; startade med Skuggor Ur Det Förflutna, sedan Rovdjurskvinnan och slutligen denna. I likhet med Rovdjurskvinnan är Svart Mystik kort och koncis och klockar in på dryga timmen. Oerhört skönt faktiskt. Inga direkta transportsträckor att tala om, men det hinns med en hel del ändå. Ung sköterska får jobb i Karibien och ska ta hand om apatisk hustru. Väl på plats visar det sig finnas ett och annat under ytan. Det blir insulinchock och broderrivalitet. Det blir rusdrycker och kärlekstrassel. Det blir moderliga förbannelser och voodooritualer som får mig att tänka på Jurtjyrkogården. Det blir släpande, riktigt otäcka steg när den där långe ”eerie Carre-Four” med uppspärrade ögon kommer in i bilden. I Rovdjurskvinnan var det högklackat och vasst som var grejen, i Svart Mystik är det släpande och långsamma steg som skräms. Snyggt slut med liksom fjärrstyrda genomborrningen av Jessica och nedstigningen i havet. "Everything good here dies, even the stars.”
En liten parentes är galjonsfiguren föreställande helgonet Sebastian, som genomborrad av pilar hänger i trädgården. Den där rackaren figurerade hyfsat nyligen i Mishima - Ett Liv I Fyra Kapitel.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Vi väcker liv i ännu en 40-talsskräckis samma kväll som Rovdjurskvinnan. Det är samme regissör och samma längd. Det bådar gott. I Svart Mystik står kampen mellan västerländsk läkekonst och västindisk voodoo. Den unga sköterskan Betsy (Frances Dee) kommer till ön St Sebastian i Karibien för att sköta om plantageägarens hustru Jessica (Christine Gordon) som tycks insjuknat i ett katatoniskt tillstånd. Vi förstår snabbt att det finns något dramatiskt i familjen (shame and sorrow in the family som Sir Lancelot calypsosjunger på serveringen). Plantageägarens brorsa är nämligen dödsförälskad i Jessica och för att förhindra deras relation så har en förbannelse lagts över henne som gjort henne levande död. Liksom i Rovdjuskvinnan så är det inte de omedelbara överraskningseffekterna som skrämmer utan det är det subtila, det mystiska och psykologiska som kryper, tassar och släpar sig runt under huden. Det är bra. Vad väljer jag att lyssna på efter den här, I Walked With A Zombie som Roky Erickson sjöng 1980 eller Hoodoo Wanna Voodoo som Trance Dance kontrade med tio år senare? Äh, det får bli båda.
No comments:
Post a Comment