Filmen sågs på internet av Jimmy på Thoméegränd 24 B i Östersund och av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö.
Kommentar: Hypernoir; svart som en återvändsgränd vid midnatt mitt i en depression. Hårdkokt och tungt kedjerökande exdeckare hinns upp av sitt förflutna i öppningen som är snarlik Hämnarna med bensinstationen och de forskande frågorna. Lurendrejeri, fälla på fälla, en ordentlig femme fatale och inte mycket dagsljus. Och ljus är nog vad jag hade behövt lite av för att kasta över handlingen som jag i ganska vanlig ordning inte riktigt hänger med i. Det finns en skuld på 40 lax, det finns skattesmitarplaner, det finns dödsskott från höften och det finns nya och gamla romanser som inte riktigt vill blomma respektive falna. Från början och en bra bit in i filmen tycker jag mig se likheter mellan karaktären Whit och Kirk Douglas, och det är ju inte så konstigt eftersom det är han. Resor hit och dit, Los Angeles, Mexiko, upp i bergen, San Fransisco. Och där i nåt bakgrundsfönster, i den västkustska gangsternatten, kravlar sig ljuset från avlägsna billyktor över vad jag antar är Golden Gatebron, liksom åmar sig över vattnet där som en lysmask. Och då är det omöjligt att inte tänka på Joseph Baermann Strauss, som ritade bland annat den bron, men mer nära mig är att han ritade järnvägsbron över Trollhätte kanal i Vänersborg, en bro jag titt som tätt passerar utan pådrag eftersom jag för tillfället gör praktik på Götalandståg. På slutet dör ganska många, och jag tycker det är fint att den döve killen far med osanning om huruvida Bailey hade för avsikt att dra med Kathie eller inte, när Ann frågar. En liten lögn är aldrig fel om den skapar frid i sinnet. Det var väl von Trier som sa i nån intervju att han ju inte kunde tala sin egen sanning när hans barn en vanlig vardagkväll vid läggdags frågade om de skulle överleva natten och ses dagen därpå. Självklart svarar han då att det kommer de visst göra, även om det ju inte alls är säkert. ”Nja, det kan ju hända att du dör i sömnen. Sov gott."
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Supermallen för all film noir: den förföriska, manipulerande kvinnan, de bittra flashbacksen, berättarrösten, den rökande cyniske privatdetektiven, den hårdkokta intrigen, mord och falskspel. Allt inramat i nattsvarta miljöer som skapar både gåtfullhet och åtrå. Och gåtfull är nog vad jag skulle säga om den här filmen. Allt börjar utsökt men ganska snart börjar handlingen och intrigen bli alltför invecklad så jag tappar engagemanget. Jag försöker tänka att det är noir, det ska vara så här, massor med frågetecken, lögner, svek och oklarheter. Det hjälper lite. I övrigt välgjort och välspelat men kanske inte den noir som i första hand kommer hemsöka mig i framtiden.
No comments:
Post a Comment