Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Woody Allen igen. New York, neurotiska dialoger och relationsbesvär, igen. Ögonläkaren Judah (Martin Landau) tar till extrema åtgärder för att tysta sin älskarinna och hindra henne från att avslöja deras affär vilket i Judahs ögon skulle ödelägga hela hans liv; äktenskap och karriär. Han anlitar sin skumraskare till bror och snart är halsen avskuren. Kan Judah leva vidare med detta på sitt samvete? Allen är dokumentärfilmaren Cliff som har ett intressant projekt på gång om psykologiprofessorn Louis Levy (Martin S Bergmann), men får ingen finansiering. Istället blir han inbjuden med armbågen att göra en dokumentär om sin uppblåste svåger och tv-producenten Lester (Alan Alda). Cliff accepterar motvilligt för pengarnas skull, men ägnar stora delar av arbetet åt att höja på ögonbrynen, slå ut med armarna och bli förälskad i medarbetaren Halley (Mia Farrow). Professor Levy begår självmord, Halley åker till London och kommer tillbaka som förlovad med Lester, Judah hittar gud och försoning med sig själv och på slutet sitter Cliff och Judah och metabollar Hollywoodslut. Det blev inget sådant i den här filmen, tack och lov. Spännande, både förutsägbart och oförutsägbart på sina ställen. En flerlagershistoria som korsar sig själv på slutet som är en början.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Två parallella historier, tillsynes utan koppling. Intellektuella Manhattan-historier om moral och etik. En filosofisk diskussion om rätt och fel. En behaglig mix av komik och tragik. Sedvanlig Woody Allen-existensialism. Jag ska inte ge mig på att återge historierna men det handlar bland annat om otrohet, mord, vänskap som misstas för kärlek och en svårmodig dokumentärfilmare. För övrigt svarar Bergman-fotografen Sven Nykvist för ett fint foto.
No comments:
Post a Comment