Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Kommentar: Leonard Cohen är med från första början med sin ungdjupa röst, när John McCabe (Warren Beatty) iklädd päls rider in i byn Presbytarian Church. McCabe spelar poker och öppnar bordell. In kommer den opiumrökande Mrs. Miller (Julie Christie) och höjer standarden på affärsrörelsen betydligt med införande av renlighet, bekvämare sängar och högre priser. Och när det går bra för någon blir andra intresserade, och när andra blir intresserade blir någon girig, och när någon blir girig blir andra irriterade, och när andra blir irriterade tar de till hot och vapen, och då ska det väl i klassisk westernanda bli show down och hårt mot hårt, men i den här filmen blir McCabe lite skraj och springer och gömmer sig på olika ställen medan snön vräker ner. En väldigt rolig upplösning, ofta filmad från långt håll och med kraftiga inzoomningar. Till slut blir det i alla fall lite skottlossning i ryggarna och McCabe begravs i snön. Fotot ska genom "blixtexponering" ge känslan av ett gammalt fotografi, vilket är precis vad det gör. Bäst är när McCabe fyllesnackar med sig själv och konstaterar att "Jag har poesi inom mig".
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Det finns en sorgsen långsamhet i den här filmen som jag gillar skarpt. Att den sen ackompanjeras av Cohens vemodighet stärker bara detta än mer. Den fege men karismatiske kapitalisten McCabe (Warren Beatty) kommer till den lilla gruvstaden i nord-västra USA i början av 1900-talet. Han har med sig en positiv men kanske naiv företagsanda och öppnar en bordell. Strax därpå kommer den skira men bestämda bordellmamman Mrs. Miller (Julie Christie) och tillsammans höjer de nivån på verksamheten. Naturligtvis inleder de en slags relation där Mrs. Miller är den som styr på ett subtilt sätt. Men det jag hela tiden undrar är var Mr Miller är. Jag hittar inte denna förklaring någonstans vilket stör mig en aning men samtidigt kan frånvaron av Mrs. Millers make kanske förklara hennes opiumberoende. Mrs. Miller är kommer dessutom in i filmen som ett förebud om olycka och sorg. Beatty och Christie matchar varandra utmärkt men den största behållningen är fotot och bildkompositionen samt den naturalistiska tonen i berättandet. En välkommen överraskning som berörde mig.
No comments:
Post a Comment